Kan du berätta lite om din professionella bakgrund, dina erfarenheter och meriter – för dom som inte känner dig?
Jag har arbetat som manusförfattare sedan slutet på 90-talet, och skriver främst för tv men även för film och scen. Jag var anställd på SVT Drama en tid men har frilansat de senaste åren både som avsnittsförfattare och redaktör för serier som ”30 grader i februari”, ”Starke Man” och ”Molanders”. För tillfället arbetar jag som redaktör på en serie för TV4 samt skriver på en långfilmskomedi.
När och varför fick du upp intresset för film?
Scandinavian United Moviemakers International Corporation hette mitt första filmbolag. Jag var tolv år. Bolaget gjorde filmer som tog upp livet på östfronten under andra världskriget, några av vikingatidens blodigaste slag och den organiserade brottslighetens uppgång och fall. Med en 8 mm-kamera, mina kompisar och en jäkla massa energi (framförallt ett uppdämt behov att få se och skapa bestialiskt underhållningsvåld, till våra föräldrars och lärares bestörtning) gjorde vi en rad ambitiösa kortfilmer med stora ämnen. Vi skrev, spelade in och klippte allt själva (utan några datorer eller annat modernt tjafs). Jag är oerhört imponerad av mitt 12-åriga jag när jag ser tillbaka på den tiden. Jag önskar jag hade ett uns av den besattheten idag, allt var möjligt och inget skulle få stoppa oss. Sedan kom öl, brudar och rock’n’roll in i bilden och SUM corp förpassades till den prepubertala soptippen. Inte förrän i slutet av 90-talet insåg jag att jag kunde omvandla mitt intresse för film, berättelser och skrivande till ett yrke.
Berätta lite om vad som styr vilka projekt du engagerar dig i?
Det är väldigt viktigt att det finns ett relevant innehåll i de historier jag tar mig an, något som triggar min fantasi eller humor. Ofta handlar det om att bryta mot det förväntade, bryta mot normer, kanske till och med bryta mot genreregler. Jag har respekt för det formatdrivna men kärlek för det som vågar utmana det formatdrivna. Det är även viktigt att jag gillar och har respekt för människorna som arbetar i projekten (film är ju alltid ett teamwork, även för manusförfattare). Varje produktion är en lång process och man ska orka med varandra på mer än ett professionellt plan. Sedan går det inte att sticka under stol med att ekonomin i hög grad har styrt vilka projekt jag valt att arbeta med. Finns det finansiering? Finns det utvecklingspengar? Är det troligt att det här arbetet kommer löna sig i slutändan? Det är frågor jag alltid ställer mig. Jag har familj, hus och katt som kostar pengar, det är fakta som måste tas in i ekvationen. Men jag försöker ändå inte tumma allt för mycket med mina principer eller delta i något som går emot mina grundläggande värderingar.
Vilka personer, i och utanför branschen, samt filmer som påverkat och inspirerat dig genom åren.
Den som kunde dra en bra skröna vid middagsbordet stod högt i kurs när jag växte upp. Det var viktigt att kunna berätta något som berörde, som lockade till skratt eller gjorde någon förbannad. Jag letar alltid efter de egenskaperna i människor jag möter. Har de inte en rövarhistoria att berätta kan dom dra! Jag fick uppleva en föreläsning – eller rättare sagt ett spontant tretimmars snack – av Lars Molin två veckor innan han dog. Han imponerade stort på mig, framförallt hur han lyckades kombinera pragmatism med konstnärskap. Och han hade gott om rövarhistorier. Tre filmer jag önskar att jag hade skrivit: ”Sunset Boulevard”, ”American Beauty” och ”Amadeus”. Det finns naturligtvis 500 filmer till, och imorgon kommer jag att ändra mig.
Hur har din karriär sett ut, hur du byggt upp det kontaktnätverk du använder dig av idag – samt vilken väg du tagit för att utveckla ditt hantverk och konstnärliga utryck.
Jag arbetade som journalist under 90-talet men sadlade om och började studera manus och dramaturgi när jag insåg att jag var en ganska medioker reporter. Telefonskräck och bristande nyfikenhet på nyheter är inga bra egenskaper hos en murvel. Utbildningen på Institutet för högre TV-utbildning la grunden till ett nätverk av film- och tv-människor; sedan har nätverket förgrenats och utökats under alla år som jag arbetat och träffat fler begåvade människor. Jag har egentligen aldrig haft någon utstakad karriär, utan snarare hoppat från projekt till projekt, initierat en del och blivit tillfrågad om andra. Den svenska film- och tv-branschen är mycket liten och man är ganska beroende av det som de ”högre makterna” bestämmer ska produceras.
Vilka mål du satt upp på vägen och om du har några mål eller drömmar kvar som du fortfarabde strävar efter att uppnå?
Drömmar, tja… En egen nyskapande komediserie, en historisk långfilm (ett stort jävla kostymdrama) och en liten svartvit film noir med minimal dialog och mycket sex skulle jag vilja göra. Fast jag strävar nog efter att få in dessa element i allt jag skriver.
Vad tror du utgör de viktigaste personliga egenskaperna som krävs i ditt yrke? Vilka av din styrkor du haft nytta av och vilka svagheter har du fått kämpa med?
Jag har egentligen bara en talang, och det är min skrivförmåga – min penna. Men jag har lärt mig – the hard way – att lära mig när jag ska använda den rationella delen av min hjärna och när den emotionella delen ska få styra. Att hitta den balansen är oerhört viktigt som kreativ människa.
Vad utgör den ekonomiska tryggheten i ditt arbete idag och om/hur du fått anpassa ditt arbete för att få ekonomin att gå ihop.
Det finns ingen ekonomisk trygghet i kultur. Det har aldrig funnits och kommer aldrig finnas. Men genom att vara bred och syssla med många olika typer av skrivande, inom olika genrer och format, lyckats ha en rimlig inkomst. Darwinismen – den anspassningsbare är den som överlever – är lika sann i filmbranschen som i djurriket.
Vilka andra konstformer, förutom film, har påverkat och insiprerat dig genom åren?
Musik. Ingen annan konstform är så direkt känslomässig. Jag lyssnar mycket på musik när jag skriver. Även det fördjupande journalistiska reportaget (vilket jag tycker är en konstform i sig) påverkar mig mycket både som inspiration, underlag för historier och perspektiv på historier och teman.
Avslutningsvis: Hur du ser på svensk film idag och i framtiden? Hur ser du på de konstnärliga och ekonomiska förutsättningarna för svensk film. På möjligheterna att öka den svenska filmexporten till utlandet, svensk films andel av biobsöken i Sverige – samt möjligheterna att få in svensk film i huvudtävlan på de stora A-festivalerna?
Jag har ett mycket kluvet förhållande till svensk film. Jag vill gärna att den ska vara bättre och intressantare än den oftast är. Handen på hjärtat har jag svårt att nämna tio riktigt bra svenska filmer som håller internationell klass – och som håller över tid. ”Bra för att vara svenskt”, är ett tråkigt omdöme jag ofta hör mig själv säga. Jag tycker att det finns en tendens att glömma bort publiken när man utvecklar filmer idag. Man gör film för att tillfredställa konsulenter, finansiärer, distributörer, tv-kanaler, politiker, kritiker och recensenter snarare än den betalande biobesökaren. Inte så att allt behöver vara publikfrieri, men att fler historier kom ur publikens intresse och smak tror jag skulle berika både den breda och den smala filmen. Mycket svensk film görs av och för en liten insatt klick.
Jag tillhör dem som vill ha ett starkt statligt stöd till film, det skulle helst upp i nivåer med de danska och norska filminstituten. Jag tror att det krävs för att det ska finnas en någorlunda kontinuerlig filmindustri i Sverige – även om det aldrig får bli ett självändamål att hålla liv i filmindustrin med konstgjord andning. Men jag tror samtidigt att det måste vara ett ganska flexibelt stöd som tar till hänsyn att olika filmer har olika behov. Jag skulle gärna se ett särskilt slags stöd till mindre produktioner (ungefär som studio-scener på teatern) för att mindre aktörer ska kunna växa. Sedan ska jag inte påstå att jag är någon särskilt kunnig person vad gäller filmfinansiering.
Festivaler är ju egentligen bara firmafester och inte särskilt intressanta för den breda filmpubliken. Jag vet inte hur relevant det egentligen är för svensk film att lyckas i dessa sammanhang. Hursomhelst så verkar ju den lilla lokala historien slå an i det universella rummet. ”Mitt liv som hund”, ”Fucking Åmål” och ”Såsom i himlen” funkade ju utmärkt utomlands.
Print 
PDF
Senaste kommentarer