Kan du berätta lite om din professionella bakgrund, dina erfarenheter och meriter – för dom som inte känner dig?
Jag höll på med film från tolvårsåldern på 80-talet och har haft filmens puls i blodet sen jag var väldigt liten. Pappa jobbade på skivbolagsdelen av Europa Film och jag var med som barnstatist i bl a Hasse & Tages ”Släpp Fång-Arne Loss det är vår!”. Efter gymnasiet och lumpen och en hel del frilansjobbande som illustratör åt klassiska rollspelsföretaget Ävetyrsspel startade jag mitt eget produktionsbolag 1994 och det driver jag än. I slutet av 90-talet gjorde jag oerhört mycket musikvideor för svenska euro-akter. I grund och botten var det min filmskola. Jag hade ju helt ok budgetramar att hålla mig till – det knepiga var tiden – för hur mycket pengar man än har bakom sig i en produktion så är det hantverksmässighet som levererar om tidsramen är riktigt tight. Vilket den alltid var i popvideovärlden. Det var inga som helst ovanligheter att jag kunde få en beställning på en video som skulle spelas in i ishotellet i Jukkasjärvi och skivbolaget ringde fredag eftermiddag och ville köra ut videon till kanalerna nästa torsdag. I slutet av 90-talet fick jag också fullt förhandsstöd från SFI på min första långfilm; Hjärta av Sten.
När och varför fick du upp intresset för film?
Jag växte upp med det så jag kan inte säga exakt när. Men ett av dom mest monumentala ögonblicken jag upplevde, och som förmodligen är avgörande, var när jag som fjortonåring stannade till utanför Rigoletto på Kungsgatan därför att mina ögon hade landat på en otroligt häftig actonfilmsposter föreställande kommandosoldater, ninjas med kulsprutor, explosioner och helikoptrar. Jag läste titeln ”Ninja Mission” och tog ett steg närmare och läste regissörens namn ”Mats Helge Olsson” och plötsligt trillade poletten ner. Jag tränade vid den tiden Ninjutsu under Bo Munthe uppe på Jungfrugatan och plötsligt fattade jag vad det var dom äldre i klubben hade hållit på med. Postern gav mig en kreativ knytnäve i ansiktet och jag, uppväxt i ett på den tiden oerhört proggigt innerstads-Stockholm fattade att man kunde göra annan sorts film. Mats Helge visade mig att filmen är gränslös.
Berätta lite om vad som styr vilka projekt du engagerar dig i?
Efter att ha fyllt fyrtio, fått en dotter och ett annat perspektiv på livet är jag oerhört kräsen med projekt just nu. Mina dagar som beställningsfilmsregissör för olika internationella skräpfilmsbolag är över. Jag har fem rätt stora projekt som jag börjat driva som är hjärteprojekt som jag kommer att förverkliga.
Berätta om vilka personer, i och utanför branschen, samt filmer som har påverkat och inspirerat dig genom åren.
När jag var tonåring bodde jag granne med Stellan Skargårds föräldrar och jag brukade träffa honom i hissen och han ställde alltid samma fråga -”Vilka filmer har du sett på och varför tyckte du att dom var bra?” Det där fick mig att fundera väldigt mycket på VARFÖR jag tyckte om vissa filmer och andra inte. Jag har fattat först nu att det där var rätt betydande eftersom jag redan då förstod att frågan kom från en djupt filmbegåvad person. Tidigt i min karriär lovade jag också alldeles för mycket på en pitch för att få igång ett långfilmsprojekt vilket resulterade i att jag med stressens tunga skam fick ta mig ut till Lidingö för att hitta Ernst-Hugo Järegårds hus och lämna över ett manus som det hade blivit nödvändigt att han skulle vara intresserad av att läsa. Den sortens opportunism växer bort med åren som tur är. Jag hittade huset och när jag var i full färd med att försöka knöla ned manuset i hans brevlåda öppnar han ett fönster och undrar vad jag håller på med. Sen fick jag sitta hemma hos honom och pitcha filmen. Han spände blicken i mig som bara Ernst-Hugo kunde och jag tror att det svartnade för ögonen ibland. Det var väldigt lärorikt. Jag regisserade en reklamfilm med Erland Josephson också. Då gällde det att vara vaken.
Hur har din karriär sett ut, hur du byggt upp det kontaktnätverk du använder dig av idag – samt vilken väg du tagit för att utveckla ditt hantverk och konstnärliga uttryck.
Jag har alltid varit kontaktsökande och letat efter mentorer och likasinnade independetfilmare och etablerade filmare. Samtidigt som jag haft den ena foten i genrefilms- världen har jag haft den andra i den ”fina” kulturvärlden i Stockholm genom min uppväxt. Harry Schein bodde t ex hemma hos mina farföräldrar när han kom till Sverige som flykting. Båda farföräldrarna är/var konstnärer. Jag är uppväxt mitt i det där. Båda mina föräldrar har haft kreativa yrken inom musik och reklam. Syrran har vunnit Guldbagge för bästa dokumentär.
Vilka mål du satt upp på vägen och om du har några mål eller drömmar kvar som du fortfarande strävar efter att uppnå?
Jag har aldrig varit särskilt målinriktad. Jag har alltid tyckt att vägen är roligare och målet aningen överskattat. Och nu när jag blivit äldre och läst på en del om Neurologi så vet jag att hjärnan inte fungerar så som vi klassiskt pratar om målbilder inom t ex psykologi. Så nu är det rätt skönt att släppa alla såna pretantioner och fokusera på det jag gör exakt nu istället. Och att göra det så bra som möjligt. En form av Zen.
Vad tror du utgör de viktigaste personliga egenskaperna som krävs i ditt yrke? Vilka av din styrkor du haft nytta av och vilka svagheter har du fått kämpa med?
Som regissör är ju den viktigaste egenskapen att kunna se slutresultatet framför sig samtidigt som man inte låser fast sig utan låter bra saker hända. Jag har också alltid försökt hålla en lågmäld framtoning som regissör eftersom jag som filmnerd läste på om alla mina favoriter och kunde summera att dom jag såg upp till mest var lågmälda och fokuserade. Det där var väldigt svårt att få till i början. Det är först nu som jag känner att det där börjar släppa. Jag gillar få tagningar, högt tempo och en lugn och fokuserad arbetsstil. Jag älskar hur Clint Eastwood t ex vägrar säga -”Action” därför att han tycker att domderande regissörer kostar tid och känsla. Han lärde sig det av Sergio Leone och Don Siegel som båda jobbade så – båda tog ogärna fler än tre tagningar. Han säger istället ”Proceed” lite mjukt och tyst sådär. Så har jag alltid velat vara och när det inte har funkat har jag blivit inbunden och arg och då har det inte blivit bra. Då skapar man osäkerhet bland dom man jobbar med. Många skådisar förväntar sig ju att regissörer ska spela regissörer – ha klädattribut och vifta mycket med armarna och bröla regiassistentens jobb -”DÅ GÖR VI KLART FÖR TAGNING DÅ!”. Det börjar klia i mig när jag ser regissörer spela Bergman på inspelningar. Det är fruktansvärt vanligt. Det gäller ju att på ett tidigt stadie kommunicera hur man vill arbeta så att man får till en bra process.
Vad utgör den ekonomiska tryggheten i ditt arbete idag och om/hur du fått anpassa ditt arbete för att få ekonomin att gå ihop?
Kommersiella knäck med reklamfilm och jobb som lärare. Jag är aktiv på Filmcentrum Stockholm och Konstfack. Jag har också ett tips till alla aspirerande filmare som vill jobba fritt; låt bli att försätt er i skuldkaruseller och skaffa höga månadskostnader. Det är det bästa sättet att avsluta en karriär som independentfilmare. Jag har inga lån och skulle det behövas så är jag extremt bra på att leva billigt – även om jag är rätt etablerad nu.
Vilka andra konstformer, förutom film, har påverkat och inspirerat dig genom åren?
Serier. Jag ville bli serietecknare från början. Jag drömde om att jobba för DC Comics i New York när jag var 10 år gammal. Serierna födde mitt bildtänk. Som filmfotograf har jag alltid försökt fota som Neal Adams tecknade Batman på 70-talet.
Avslutningsvis: Hur du ser på svensk film idag och i framtiden? Hur ser du på de konstnärliga och ekonomiska förutsättningarna för svensk film. På möjligheterna att öka den svenska filmexporten till utlandet, svensk films andel av biobesöken i Sverige – samt möjligheterna att få in svensk film i huvudtävlan på de stora A-festivalerna?
Foliehatten jag bär säger mig att vad som hamnar i huvudtävlan på de stora A-festivalerna är resultatet av en mild form av ekonomisk korruption i någon form. Tjänster och gentjänster på olika plan inom distributionskedjorna och festivalsvängen. Jag tror att man är mer än lovligt naiv om man inte tror att vår bransch i grund och botten enbart handlar om pengar och placeringar av satsningar som förväntas ge långsiktig avkastning. Art House är inget undantag. Jag tycker att det där är djupt osexigt och letar alltid efter nästa radikala strömning som inte bryr sig om mainstream och gör sin egen grej. Och med internet kan den strömningen uppstå var som helst och när som helst. Biografkulturens tid tror jag är utmätt även om den kommer att hänga kvar ett tag till. Vår kultur har blivit planetär och vi lever online. Vare sig vi vill eller inte. Japaner får gärna göra nästa Stig-Helmer. Vi delar vår kultur nu. Det gjorde vi inte för tjugo år sen.
Print 
PDF
Senaste kommentarer