Kan du berätta lite om din professionella bakgrund, dina erfarenheter och meriter – för dom som inte känner dig?
Jag är i grunden ett folkrörelsebarn, som växte upp i NTO-lokalen i Sågmyra. Sedan engagerade jag mig politiskt, vilket i kombination med ett intresse för kommunikation ledde till pr-branschen. Jag utsågs som 23-åring till Årets Lobbyist 1997, för kampanjen ”Rör inte vår radio”, arbetade på den amerikanska pr-byrån Hill & Knowlton och under ett par valrörelser också för moderaternas partiledning.
Sedan fick jag cancer. Och en chans att fundera över vad jag ville göra om jag fick en stund till att leva. Efter några år förverkligade jag en gammal dröm om att bli filmare, och gjorde dokumentären ”1200 miljarder” som var en jakt på slöseri med skattepengar med humor som vapen. Tack vare den fick jag chansen att göra fler dokumentärer, som t ex ”Överdos – en film om nästa finanskris” som bland annat nominerades till bästa nordiska dokumentär 2010 vid Nordisk Panorama.
När och varför fick du upp intresset för film?
Som 70-talist står filmen för det magiska berättandet. Jag är i själ och hjärta en bokknarkare, men filmen har alltid var något annat. Du vet, kopierade B-filmer på VHS, biomörkret, den gemensamma och ändå egna upplevelsen.
Berätta lite om vad som styr vilka projekt du engagerar dig i?
Jag tror att samhället blir bättre om fler bryter åsikter mot varandra. Därför vill jag starta diskussioner om frågor jag tror är viktiga för oss.
Vilka personer, i och utanför branschen, samt filmer som påverkat och inspirerat dig genom åren.
När jag upptäckte Joseph Campbell var det som att hitta hem. Under flera år hade jag varit på jakt efter berättelsens DNA, och så hittade jag ”The Hero with a Thousand Faces”. Den filmare som påverkat mig mest är nog Jan Troell, och hans dokumentär ”Sagolandet” med dess starka berättelser. Jerzy Sladkowski har också påverkat mig om vikten av styra genom handling. Internationellt har så klart Michael Moore gjort mycket för genren. Andra influenser är Michel Gondry och gänget bakom Jackass. Den allra viktigaste mentorn har dock varit Karl-Olov Larsson.
Hur har din karriär sett ut, hur du byggt upp det kontaktnätverk du använder dig av idag – samt vilken väg du tagit för att utveckla ditt hantverk och konstnärliga utryck.
Som sagt, Karl-Olov Larsson på Svenska Filmbolaget har varit min viktigaste mentor och ledsagare i filmvärlden. Det har behövts, eftersom jag kom in från sidan så sent i livet. Han lät mig ta de första stapplande stegen genom att släppa taget. Jag lärde mig att simma i kallt vatten när jag gjorde en dokumentär om Almedalsveckan 2005. Karl-Olov var bollplank när jag gjorde ”1200 miljarder”, och var också den som kopplade ihop mig med Camilo Altera och Pier Franceschi vilka i sin tur lärde mig allt jag kan och inte kan om klippning. Under de senaste åren har Henrik Devell varit min radarpartner, och hjälpt mig att tänka utanför den politiska boxen. Det är inte helt lätt när man är ett politiskt djur.
Vilka mål du satt upp på vägen och om du har några mål eller drömmar kvar som du fortfarabde strävar efter att uppnå?
Henrik och jag satte upp flera mål när vi började arbeta ihop. Det tydligaste var att sitta bredvid varandra i ett plan på väg nedför landning inför en filmpremiär utomlands. Det uppnådde vi när ”Överdos” hade premiär på Politics on Film i Washington, USA, våren 2010. Ett annat viktigt mål var att få internationell finansiering, vilket vi fick till arbetet med uppföljaren till ”Överdos”. Det var ett stort ögonblick när delar av den visades på amerikanska PBS i höstas.
En dröm jag fortfarande strävar mot är en dokumentär som bär sig kommersiellt, både nationellt och internationellt. Det skulle innebära att jag nått många människor.
Vad tror du utgör de viktigaste personliga egenskaperna som krävs i ditt yrke? Vilka av din styrkor du haft nytta av och vilka svagheter har du fått kämpa med?
Walt Disney sägs ha delat in den kreativa processen i tre faser: drömmarens, genomförarens och realistens. Personligen är jag en romantiker, som trivs under den första fasen. I den andra fasen har jag försökt utvecklas från att vara ett tomtebloss till mer av en vårdkase, men jag har en del kvar att jobba på. I den tredje fasen har jag haft det lättare.
Vad utgör den ekonmiska tryggheten i ditt arbete idag och om/hur du fått anpassa ditt arbete för att få ekonomin att gå ihop.
Jag är oändligt tacksam över att olika mecenater velat stötta mig hitintills. Min ekonomiska trygghet är att jag alltid kan göra något annat, om ingen vill betala för mitt filmande.
Vilka andra konstformer, förutom film, har påverkat och insiprerat dig genom åren?
Som sagt, jag är en bokknarkare. Visst har jag fått viktig inspiration från till exempel modern konst och musik, men ingen annan konstform har påverkat mig så mycket som litteraturen.
Avslutningsvis: Hur du ser på svensk film idag och i framtiden? Hur ser du på de konstnärliga och ekonomiska förutsättningarna för svensk film. På möjligheterna att öka den svenska filmexporten till utlandet, svensk films andel av biobsöken i Sverige – samt möjligheterna att få in svensk film i huvudtävlan på de stora A-festivalerna?
Det har aldrig varit enklare att förverkliga sina drömmar i rörliga bilder än idag. Det är det viktigaste. Trösklarna för att göra en film, för att distribuera den, till och med för att finansiera den, har aldrig varit lägre. Den tekniska utvecklingen är fantastisk.
Utmaningen är att branschkulturen hänger med. Personligen tror jag inte på planerad ordning från toppen av samhällspyramiden. Eliten på Filminstitutet eller Sveriges Television kan vara hur intelligent som helst, men de har ändå aldrig tillräcklig mycket information för att kunna planera fram god film på det sätt de försöker.
Jag tror på spontan ordning. Filmen, liksom 1900-talets andra bidrag till kulturarvet som jazzen, fotografiet och populärmusiken, växte fram underifrån. Det kommer framtidens framgångsrika svenska berättare också att göra.
Print 
PDF
Senaste kommentarer