J. Pingo Lindström

Kan du berätta lite om din professionella bakgrund, dina erfarenheter och meriter – för dom som inte känner dig?

Jag har inte utbildat mig inom film, men gick SerieTecknarSkolan 1994-1995, i Hofors. Där försökte jag lära mig så mycket jag kunde om manusförfattande, och halkade efter det in på mailinglistan SCRNWRiT, vilken hjälpte mig mycket i början.

Jag gjorde ett par kortfilmer i början på 2000-talet och producerade långfilmen ANGRY 2010, med Bo Svenson i en av huvudrollerna. Jag har även producerat och skrivit ett mobilspel baserat på Romeros serie AXA, samt gjort en hel del serier.

Jag började jobba som skyltmakare tidigt, som 16-åring, och driver idag eget med exponeringsprodukter för företag i hemstaden Falun. Det är roligt och fungerar ibland ihop med film – helst när man gör posters och paket. Falun är inte stort, men Film i Dalarna finns här, och även om de har lite pengar så är de mycket bra bollplank.

När och varför fick du upp intresset för film?

Mycket tidigt. KING KONG skrämde livet ur mig som treåring, och efter det såg jag så mycket film jag kom åt. I Sverige på 80-talet visade man dock tyvärr alldeles för lite film – men som tur var hade min far en kompis som kopierade allt han hyrde, och därför introducerades jag till MAD MAX redan som tioåring. Jag såg allt jag kom över.

I grundskolan ”tvingades” jag in i ett filmprojekt på grund av att datorsalen var fullbokad. Jag ville inte syssla med film – jag ville leka med Commodore 64-burkarna. Då, som tolvåring, producerade och skrev jag min första splatterrulle med ketchup från skolmatsalen. Vår lärare klippte dock sönder den. En rätt bra symbol för hur det kan vara att som liten hobbyfilmare arbeta med större bolag.

Berätta lite om vad som styr vilka projekt du engagerar dig i?

Det måste finnas en intressant värld och en bra story. Karaktärerna är såklart viktiga, men i de flesta projekt jag jobbat på så har de utmejslats av historien. När historien finns där så presenterar huvudpersonerna sig själva.

Ett bra projekt är ett projekt som berättar sig självt. Men idag är det ännu mer viktigt att projektet har en lönsamhetspotential också. Säljbara namn och säljbar story. Det är viktigt.

Men viktigast är kanske att få det klart. När vi gjorde ANGRY var inte berättelsen, karaktärerna eller filmverket i sig prioriterat särskilt högt – det viktiga var att göra en långfilm. Jag har det med mig i alla projekt. Det viktiga är att göra klart. Säljer det så var det en framgång. Säljer det inte så har man iallafall lärt sig något. Men alla projekt – hur kassa de än är – kan gå runt om man bara gör klart dem. Det är därför färdigställandet är viktigare än någonting annat.

Vilka personer, i och utanför branschen, samt filmer som påverkat och inspirerat dig genom åren.

Jag har alltid tyckt om bra film som man känner med. JAWS, AMÉLIE, BITTER MOON och MAD MAX är några av mina favoriter genom åren. Men när jag en dag satte mig ner för att skriva ner de femtio bästa filmerna jag sett så blev listan ganska snart över 300 verk – så det finns mängder…

Ett tag såg jag bara kinesisk film. Under början av 90-talet hade Hong Kongactionfilmen en storhetstid som tyvärr gick helt förlorad när John Woo flyttade västerut och Ang Lees vedervärdiga CROUCHING TIGER, HIDDEN DRAGON kom ut. Efter detta försökte HK-filmen efterlikna Hollywood, och det blev inte alls lika bra som tidigare.

Ur 90-talseran inspirerades jag mycket av filmer av Sammo Hung Kam-Bo, Johnnie To, Jackie Chan och John Woo (såklart) samt alla Moon Lee Choi-Fungs filmer.

Den italienska sci-fivågen i början på 80-talet gillar jag också. Inte så mycket för hantverket, men för det ekonomiska tänket. Att göra snabb film för VHS var ett smart drag. Jag hade kontakt med Enzo Castellari och Stuart Gordon ett tag, just på grund av intresset för deras filmer. Det är personer som jag tycker om och har gillat att snacka med.

Men främst när det gäller personer så påverkade min första agent, William Brown, mig nog mest. Han var en bra mentor under de tio sista åren av hans liv då han verkade på agenturen i Oregon.

Mark Barbolak på LucasArts påverkade mig också mycket under en period i början av 2000-talet. Han uppmuntrade mig att satsa på skrivandet.

Hur har din karriär sett ut, hur du byggt upp det kontaktnätverk du använder dig av idag – samt vilken väg du tagit för att utveckla ditt hantverk och konstnärliga utryck.

Jag började skriva filmmanus 1995, mest för att bevisa för mig själv att jag klarade av att skriva klart ett helt manus – vilket jag lyckades med. Fem år senare hade jag besökt SVT Drama, lyckats ta hand om rättigheterna till seriefiguren AXA och fått en WGA-agent från USA – då på grund av ett krigsfilmsmanus.

Under åren har inte nätverkande varit någon prioritet – det har mest bara ”hänt”. Mest på grund av att jag aldrig sökt efter en professionell karriär inom filmen. Jag tycker om att skriva, och filmmanus är enklare än romaner. Visst skulle det vara kul att göra mer jobb, men då ska det vara något jag tycker om.

Jag samarbetade med Fred Anderson från Östersund ett tag, och även om vi inte gjorde något skarpt projekt ihop så uppskattade jag den tiden mycket. Han har ett kunnande som är undervärderat.

I början på 2000-talet fick jag, som sagt, en del kortfilmer gjorda – men det var aldrig filmer jag försökte använda som språngbräda in i långfilmsvärlden. Jag har ju aldrig försökt göra svensk film, och därför har jag heller aldrig brytt mig om att kontakta eller ha kontakt med svenska filmskapare. Allt jag skrivit (fram tills mycket nyligen) har varit på engelska.

Ett tag hade jag dock lite manusbollplanksutbyte via mail med Monica Rolfner (TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN) och Santiago Gil (ZINGO, VI HADE IALLAFALL TUR MED VÄDRET IGEN) – men det var mest för att de är trevliga och roliga personer.

Vilka mål du satt upp på vägen och om du har några mål eller drömmar kvar som du fortfarande strävar efter att uppnå?

Filmskapandet har alltid varit en hobbysyssla för mig. Jag har skrivit de filmmanus jag har velat skriva – och blir de inte film så spelar det mindre roll, eftersom jag skrivit dem, och därmed redan ”sett” dem. Självfallet har jag massor med drömmar – men det är främst av karaktären om folk jag skulle vilja arbeta med, sådana som jag tycker verkar vara intressanta personer.

Att göra film – dvs aktivt filma, producera, skapa – intresserar mig dock inte särskilt mycket just nu. Det är roligare att vara väldigt långt bakom kameran – helst så långt bort att man aldrig behöver se inspelningen.

Att hjälpa till med att attacha skådespelare, hitta samproducenter och paketera filmer – det är roligare och intressantare. Iallafall just nu. Det är väl också ”att göra film”, på sitt sätt.

Det här lär säkert ändra sig med tiden.

Vad tror du utgör de viktigaste personliga egenskaperna som krävs i ditt yrke? Vilka av din styrkor du haft nytta av och vilka svagheter har du fått kämpa med?

Ärligt talat tror jag inte man behöver några kunskaper eller egenskaper alls för att hålla på med film. Det är inte en verksamhet eller bransch man behöver studera hårt för. Det handlar om att få projekt att se bättre ut än vad de är, sälja dem dyrt och gå vidare till nästa.

Med det menar jag att vem som helst kan göra en film, och nästan vem som helst kan få den såld. Det som är den främsta egenskapen hos en bra filmarbetare (och då räknar jag in alla bakom och framför kameran) är nog att kunna och våga sälja sig själv och sitt projekt.

För mig finns det två sorters film. Kvalitetsfilm där man satsar stenhårt på att berätta det man tycker är viktigt, samt kommersiell film. Vissa gånger sammanfogas dessa i ett unikt och fantastiskt konstverk – men det är sällan det sker och det är bara få som klarar av det. Christopher och Jonathan Nolan är två av de som klarar av det idag. Jag tror det är viktigt att känna till det.

De styrkor jag själv anser att jag har och som jag kan använda mig av, är att jag har fått fina inblickar genom åren,  hur branschen funkar. Redan 2001 lästes ett av mina manus av James Camerons folk – inte för att det var ett bra manus, utan för att vi kunde få in det där. Att ha en WGA-ansluten agent var få förunnat då. Det öppnade många dörrar och gav stor kunskap.

Affischer, säljmaterial, trailers, säljbara namn – allt detta visste jag ingenting om när jag började skriva för film. Men idag är det ju allt detta som är nyckeln till att få något gjort. Att känna till sådana här saker gör att det går smidigare. Det går aldrig enkelt, men det underlättar iallafall.

Svagheterna är att jag har för litet kontaktnät av investerare. Det vore kul att hitta en investerargrupp som är intresserad av att göra pengar på film – inte enstaka kvalitetsverk, utan film som mängdvara.  Det är mindre risk, och det är enklare inför framtiden då det idag finns så många konkurrerande streamingtjänster som söker content. Jag skulle vilja utveckla ett mängdfilmssystem här i Falun, där man kan hålla nere kostnaderna.

Sen är det självklart så att en stor svaghet – eller styrka, beroende på hur man ser det – hos mig är att mina erfarenheter och kunskap uteslutande gäller icke-svenskt filmskapande. Vad jag säger här har sällan något att göra med svensk film – jag har ju aldrig hållit på med det.

Vad utgör den ekonmiska tryggheten i ditt arbete idag och om/hur du fått anpassa ditt arbete för att få ekonomin att gå ihop.

De senaste åren har jag kunnat få in lite pengar här och lite där på manus, filmverk och sådant runt omkring. Men jag tjänar inte in brödfödan på det – det sker genom mitt skyltföretag.

Vilka andra konstformer, förutom film, har påverkat och insiprerat dig genom åren?

Framförallt serier, men även datorspel. Jaime Hernandez och Peter Bagge är de främsta inspirationskällorna, men till skillnad från svensk film så finns det även en del bra svenska serier som jag gärna spisar – t ex Martin Kellermans Rocky och Jan Berglins verk.

Kellerman är troligen den bästa svenska serieskaparen genom tiderna. Han förtjänar varenda krona han får in. Hans serier är en ständig inspirationskälla och jag blir alltid lika glad när jag får läsa något nytt från honom.

Jag har gjort mer serier än film under åren, och det är väl det som jag tycker mest om att göra. Därav intresserade jag mig tidigt för AXA och var fast besluten redan i tonåren över att försöka skapa något för en bredare publik av henne. Jag försöker alltid hitta en ny illustratör – tyvärr är det få som är hugade.

Serier har nog också påverkat mig mer än vad någon film gjort. EPIX och POX, som gavs ut av Epix Förlag, drivet av Horst Schröder, har haft en enormt stor påverkan på mig. Via de tidningarna kunde jag läsa internationella, enormt framgångsrika, serieverk av de främsta serieskaparna i världen.

Att som tonåring ha fått möjligheten att kunna läsa Enki Bilal, Edika, Benoit Sokal, Francois Bourgeon – på svenska – är egentlingen ingenting annat än fantastiskt. Det är en ynnest.

Tyvärr har väldigt få av världens bästa serieverk fått blivit filmatiserade. Enki Bilal har ju gjort sitt bästa, såklart. Hans filmer är ju otroligt intressanta – men hans serier är bättre.

Att ingen dessutom filmat Bourgeons Les Compagnons du crépuscule, är inget annat än en skandal.

Vissa filmer har ju tagit steget till film och blivit riktigt bra. Jag tänker inte på DARK KNIGHT (även om den är ett bra exempel på riktigt bra crossover) eller någon annan superhjältesaga, utan på GHOST WORLD och AMERICAN SPLENDOR. Sådant ser man alltför sällan.

Musik är också viktigt, ibland. Mylené Farmer har gjort några av världens bästa kortfilmer med sina musikvideos, och det är synd att hon inte fick ett internationellt genombrott i fantasyfilmen. Även Kate Bush har jobbat liknande, och med många kända skådespelare i sina videos – t ex Donald Sutherland och Hugh Laurie.

Vissa musikverk kan ge intressant inspiration.

Avslutningsvis: Hur du ser på svensk film idag och i framtiden? Hur ser du på de konstnärliga och ekonomiska förutsättningarna för svensk film. På möjligheterna att öka den svenska filmexporten till utlandet, svensk films andel av biobsöken i Sverige – samt möjligheterna att få in svensk film i huvudtävlan på de stora A-festivalerna?

Jag kan ingenting om dagens svenska filmvärld – den intresserar mig inte alls. Den sista svenska film jag såg var TILLSAMMANS. Efter det tröttnade jag eftersom allt var likadant.

Dramer, polisthrillers och komedier – det görs ju tyvärr ingenting annat i Sverige. Och filmerna är dessutom hiskeligt dyra! Det är inte onormalt med ett drama som kostar 30 miljoner kronor, utan internationellt kända skådespelare och utan några speciella effekter. Det är fyra och en halv miljon dollar. Man kan göra två riktigt bra science-fictionfilmer för de pengarna, och dessutom inkludera ett bra säljande namn.

Det finns mängder av filmskapare i Sverige som skulle kunna göra trettio säljande filmer på budgeten för en normal svensk film. Men då snackar vi engelskspråkig genrefilm.

Det svensk film behöver är en ”tax-incentive”-modell, liknande tax-creditsystemet i USA. Vi behöver fler filmer som kostar mindre.

Gör småpotter om en miljon kronor som går ut till oetablerade filmskapare runt om i landet

En stor del av de svenska pengarna måste börja gå till såkallad ”genrefilm”. Dramer, polisthrillers och komedier har fått pengarna så länge SFI funnits. Den enda riktiga fantasyfilm som gjorts i Sverige är väl BRÖDERNA LEJONHJÄRTA, och det är mer en barnfilm än något annat.

Nästan samtidigt som Wideberg gjorde MANNEN PÅ TAKET så filmade Georg Miller sin första MAD MAX i Australien. Millers film hade något lägre budget – men lanserade Mel Gibson som superstjärna och har dragit in miljoner runt hela världen – den släpps fortfarande på BluRay i massor av territorier. Mad Max förbjöds i Sverige – trots att Den vedervärdige mannen från Säffle är en betydligt blodigare filmatisering.

Det säger en hel del om vad Sverige tycker om en viss sorts film – och det har ingenting att göra med manus, bara genre.

Jag tror att svensk film även fortsättningsvis kommer att vara en ”hit and miss” när det gäller internationell uppmärksamhet.

Missförstå mig inte – det finns en del riktigt bra svenska filmer. MANNEN PÅ TAKET, ZORN och DEN GODA VILJAN är alla tre verk jag tycker väldigt mycket om. Men vi behöver göra annat också.

Vi har ju kunskapen, det är uppenbart, och vi har rejält med pengar också. Tyvärr används det på fel sätt. För egen del spelar det mindre roll – jag har ansökt om SFI-stöd ett halvdussin gånger och fått stöd beviljat en gång. Det var kul, såklart, men det är inte något som jag räknar med eller har någon större betydelse för några framtida projekt.

Inte ens när vi gjorde långfilmen ANGRY så hade vi planer på en svensk lansering. När vi tillfrågades av intresserade personer så var inte svensk distribution något vi ens funderat på.

Överlag tror jag Sverige har framtiden för sig när det gäller film – men bara de ”oetablerade” personerna.