Kan du berätta lite om din professionella bakgrund, dina erfarenheter och meriter – för dom som inte känner dig?
Jag har jobbat som manusförfattare för film och TV sedan 2006 och har skrivit bland annat barnprogrammen ”Smartskalle” och ”Tidsdeckarna” och nu senast TV-serien ”Karatefylla” som jag skapade tillsammans med en kollega. Jag stod för manus till polisfilmsparodin ”Kommissarie Späck” och har även jobbat på produktioner som ”Gladiatorerna”, ”Partaj” och ”Guldbaggegalan”.
Jag är i grunden självlärd eftersom jag alltid har haft stort intresse för hantverket och då menar jag inte bara manusförfattandet utan även allt annat runtomkring. Sedan har jag väl insett mina begränsningar och uteslutit intresset för vissa poster… jag skulle till exempel med största sannolikhet vara en usel producent. Jag utbildade mig till manusförfattare på Drama Center i Göteborg 1999-2000, har gått en uppsjö av offentliga och privata skådespelarutbildningar och har även jobbat en kort period som klippare. Just nu är det manusförfattandet som har min mer eller mindre odelade uppmärksamhet, men vem vet vad som händer i framtiden.
När och varför fick du upp intresset för film?
Jag har svårt att säga exakt när jag blev intresserad av film men som så många andra som växte på 80-talet med hemvideons intrång i vardagsrummet så tittade jag som liten väldigt mycket på film och jag fascinerades tidigt över historieberättandet. Redan som sexåring började jag och mina kusiner göra våra egna filmer med min mosters videokamera och sedan rullade det på i amatörsfilmens tecken hela min uppväxt egentligen.
Berätta lite om vad som styr vilka projekt du engagerar dig i?
För mig är det viktigast med en intressant historia som engagerar mig att berätta den. Exakt vilken typ av historier det är kan jag inte svara på, det beror nog lite på vart jag befinner mig i livet. Jag har mestadels jobbat med humor och det passar mig utmärkt men just nu sitter jag till exempel och utvecklar en dramthrillerserie. Frihet och kreativitet är nog en stor faktor, om jag känner mig för begränsad eller överkörd så tappar jag lätt glöden och för mig är det viktigare med passion för projektet än en fet lönecheck.
Vilka personer, i och utanför branschen, samt filmer som påverkat och inspirerat dig genom åren.
Jag växte ju upp med klassiker som ”Star Wars”, ”Indiana Jones” och ”Tillbaka till Framtiden”, så den typen av filmer har utan tvekan satt en prägel på mig och mitt arbete. Jag tycker om att berätta spännande historier som inte nödvändigtvis behöver ha en djupare mening eller ett moraliskt budskap utan har som främsta syfte att underhålla en publik. Jag har väl egentligen inga direkta favoritregissörer där jag uteslutande avgudar deras verk, men Steven Spielberg, Peter Jacksson, Guillermo Del Toro och Christopher Nolan är några som alltid lockar på min uppmärksamhet och som är utmärkta visuella historieberättare.
Hur har din karriär sett ut, hur du byggt upp det kontaktnätverk du använder dig av idag – samt vilken väg du tagit för att utveckla ditt hantverk och konstnärliga utryck.
Jag har väl gått den långa självlärda skolan men halkade in på den professionella banan mer eller mindre på ett bananskal. Det mesta jag har lärt mig har jag lärt mig av att faktiskt titta på och göra film. Man brukar ju säga att man lär sig mer av sina misstag och som amatörfilmare så har man nog gjort de flrsta misstag som går och göra plus uppfunnit några egna på vägen. Sedan har jag självklart läst flera manusböcker och analyserat mycket film, både bra och dålig.
Efter att jag avslutade min manusutbildning så lade jag skrivandet på hyllan efter en totalsågning på ett av mina långfilmsmanus som mitt då väldigt ömtåliga självförtroende inte klarade av och jag satsade på att bli artist istället. Jag jobbade flera år som showartist på bland annat Wallmans Nöjen och trivdes bra med det. Intresset för film försvann dock aldrig och 2006 så var det en vän till mig, som jag dessutom skrivit det mesta tillsammans med, som frågade om jag skulle vara intresserad av att skriva manus för ett produktionsbolag. Jag hade då tröttnat en smula på showandet och var glad över att ha en anledning att trappa ner. Jag blev kvar där i nästan fyra år och sedan dess har det rullat på ganska bra. Peppar, peppar…
Branschen i Sverige idag är vad jag har märkt ganska liten och kontaktnätet har väl i stort sett skapat sig själv, man har jobbat med någon som känner någon som känner en annan som behöver en manusförfattare och så har man gått på möte och sålt in sig själv. Träffar man någon ny så visar det sig snart att man har åtminstoner två-tre gemensamma bekanta. Så jag har faktiskt inte behövt anstränga mig så mycket, vilket jag alltid befarar ska komma tillbaka och bita mig i arslet någon dag.
Vilka mål du satt upp på vägen och om du har några mål eller drömmar kvar som du fortfarande strävar efter att uppnå?
Mitt enda riktigt tydliga mål är att jag ska få fortsätta jobba med film och TV tillräckligt för att kunna livnära mig på det, det i sin tur innebär ju vissa delmål. Som att göra sig ett tillräckligt stort namn i branschen för att kunna ha kontinuerligt med jobb. Jag har några långfilmer som jag absolut vill få berättade men just nu så får de åka i baksätet till förmån för andra jobb som betalar för sig.
Vad tror du utgör de viktigaste personliga egenskaperna som krävs i ditt yrke? Vilka av din styrkor du haft nytta av och vilka svagheter har du fått kämpa med?
Jobbig fråga. Jag har alltid haft svårt för att slå på egen trumma, vilket inte alltid är en bra grej i den här branschen, men erfarenheten har gjort mig något säkrare på mina styrkor och svagheter. Jag tror att min största styrka som manusförfattare är det faktum att jag har en välbalanserad blandning av kunskap och känsla. Jag har lärt och läst mig till den teoretiska kunskapen men den blir lätt mekanisk och stel om det inte finns en ordentlig portion magkänsla. Dessutom har jag inga pretentioner i mitt arbete, jag vill bara berätta en så underhållande historia som möjligt och om det innebär att jag får döda några älsklingar på vägen må så vara. Alla element i en historia ska finnas där för att berätta just den historien så roande och effektivt som möjligt, oavsett om det är en fjantig komedi eller ett tungt drama.
Mina historier och karaktärer har också väldigt lätt att bli levande inuti mitt huvud vilket gör att jag har ett bra örnperspektiv över saker och ting. Ett öga för detaljer som skapar liv till berättelsen och dess invånare. Jag kan till exempel sitta och störa mig på småsaker som få lägger märke till som slår hål på illusionen, därigenom inte sagt att jag alltid lyckas undvika det men jag är så noga det bara går.
Mina största svagheter är nog att jag ofta har svårt att lita på mitt eget omdöme och lätt för att vika mig under andras åsikter även om jag tycker de har fel. Jag är fortfarande i grunden en ganska osäker person och tänker nästan alltid att andra säkert vet bättre. Min konflikträdsla och oförmåga att stå på mig i min övertygelse har några gånger gjort att jag fått se ett sämre slutresultat än vad som annars kunde blivit. Jag har dessutom en gigantisk tumme i baken och har väldigt svårt för att sätta mig ner och skriva utan en blåslampa i detsamma. Jag vet inte hur många gånger jag har satt mig ner och påbörjat mina egna manus bara för att sluta efter en sida eller två och sedan börja om från början nästa gång.
Vad utgör den ekonmiska tryggheten i ditt arbete idag och om/hur du fått anpassa ditt arbete för att få ekonomin att gå ihop.
Jag ska absolut inte klaga på min ekonomi de senaste åren, men tryggheten har sällan infunnit sig. Jag har haft turen att mer eller mindre gå från projekt till projekt vilket har gjort att jag har kunnat bygga upp åtminstone ett litet ekonomiskt trygghetsnät men oron finns där alltid. Jag har flera gånger, framförallt i början av min karriär, varit tvungen att falla tillbaka tillfälligt på showandet för att få kassan att gå ihop vilket i och för sig inte varit allt för oävet.
Det har verkligen varit antingen eller för mig. Antingen har jag jobbat i hundranittio eller så har jag suttit hemma och rullat tummarna. Ibland har jag suttit med flera projekt samtidigt och ibland har jag stått helt utan.
Drömmen skulle väl vara att bli anställd som utvecklare och manusförfattare på ett produktionsbolag där det finns utrymme för att utvecklas och en vilja och ett mod att testa nya saker hela tiden.
Vilka andra konstformer, förutom film, har påverkat och insiprerat dig genom åren?
Eftersom min första önskan var att bli skådespelare så har såklart teatern varit en stor inspirationskälla, under andra hälften av 90-talet så gick jag på teater flera gånger i veckan och kunde se en föreställning flera gånger om jag tyckte den var bra.
Jag har också alltid läst mycket böcker och serietidningar som utan tvekan haft en stor inverkan på min fantasi, jag har till exempel inget alls emot alla de bok- och serietidningsadaptioner som dyker upp på vita duken även om jag tycker att det är lite tråkigt att originalidéer tyvärr hamnar på efterkälken.
På senare år har faktiskt också TV-spelen påverkat min syn på berättandet. Dagens spel blir mer och mer berättande och filmiska med intressanta historier och karaktärer. Spelandet har blivit lite av en avslappningsmetod för mig och när jag har tid så kan jag spela flera timmar i sträck.
Avslutningsvis: Hur du ser på svensk film idag och i framtiden? Hur ser du på de konstnärliga och ekonomiska förutsättningarna för svensk film. På möjligheterna att öka den svenska filmexporten till utlandet, svensk films andel av biobsöken i Sverige – samt möjligheterna att få in svensk film i huvudtävlan på de stora A-festivalerna?
Nu kanske jag svär i kyrkan men jag har väldigt svårt för svensk film, framförallt eftersom jag tycker att vi har för dålig koll på vad som gör ett bra manus. Det räcker inte med en bra grundhistoria, den måste berättas med rätt medel. Jag vet inte hur många filmer jag sett där jag stönat över hur otydligt och luddigt de berättar historien. Allting ska alltid vara så jordnära och diskbänksrealistiskt att man inte vågar måla med stora penseldrag, vändpunkter är för otydliga, drivkrafter för svaga och karaktärer för endimensionella. Jag kan bli förbannad när jag ser en bra grundhistoria som sabbats av ett halvtaskigt manus, det gäller i och för sig inte bara svensk film. Jag tror vi behöver färre autörer som styr och fler kunniga manusförfattare och producenter som kan dramaturgi och som inte drar sig för att vara tydliga i sin struktur. Regissörer som tar sig an en historia utifrån den enda förutsättningen att göra en så bra och underhållande film som möjligt utan att försöka vara konstnärlig och djup.
Tyvärr ser ju situationen i Sverige ut som så att vi egentligen inte har tillräckligt stor befolkning, som dessutom inte går tillräckligt mycket på bio och ser svensk film, för att vi ska kunna göra stora episka filmer utan inblandning från myriader av utländska finansiärer som alla ska tycka och tänka om filmen. Det som går bra utanför landets gränser är polisfilmer och det som går ”bra” på filmfestivaler är djupsinniga diskbänksdramer med en klassisk ”svensk touch”, det är i alla fall min uppfattning. Det verkar ha gjort att det har blivit vad producenter idag satsar på; polisfilm eller diskbänksdramer. Visst dyker de obligatoriska sommar- och vinterkomedierna upp men även där är det sällan något nytt under solen.
Som tur är så blir ju tekniken billigare och mer lättillgänglig för varje år som går vilket hos mig väcker hopp för framtiden. Kanske kan vi så småningom göra lika episka filmer som andra länder men i en svensk miljö med svenska teman och historier; en svensk sci-fi-film, katastrofilm eller ordentlig actionrökare. Den dagen det händer så kommer i alla fall jag att försöka tränga mig före i kön.
Print 
PDF
Senaste kommentarer