Den senaste tiden har jag funderat en hel del på begreppet ”kommersiell film”. Det är många som slänger sig med det begreppet, utan att egentligen definiera vad man menar med det. I grund och botten borde ju begreppet betyda att filmen genererar pengar, dvs att intäkterna från filmen är större än kostnaderna för produktion, marknadsföring osv. Dock verkar det snarare som om många som pratar om ”kommersiell film” avser en viss typ av film. Filmer i en viss typ av olika genrer. Filmer på ett visst språk. Detta sätts sedan gärna i motsats till tex art house film – precis som om det inte skulle kunna finnas kommersiell art house. Klart det finns! Massor av art house filmer har genererat mer intäkter än vad dom kostat att producera och marknadsföra – och borde därmed klassas som kommersiella.

Inte heller är det ju så att filmer i en viss typ av genre, så som tex komedi, action, thriller eller dylikt per automatik genererat vinst. Tvärtom så är det väl så att de allra flesta filmer går med förlust, oavsett genre. Dessutom är det ju inte så att filmer som drar mycket publik nationellt, per automatik gör det internationellt. Det, däremot, beror ofta på vilken genre det handlar om. Som jag redan berört i tidigare inlägg så är vissa genrer, så som drama och komedi mer nationellt bundna – då dom är knutna till den lokala kulturen. Medan genrer så som action, thriller, sci fi osv lättare kan omfamnas av en publik internationellt. Det innebär ju i sig att vissa genrer är mer beroende av sin lokala publik, medan andra är mer beroende av sin internationella. Att därför – som vi gör i den svenska filmpolitiken – likställa kommersiell film, med film som når en stor publik nationellt (främst på bio). Blir därför fel. Speciellt om man samtidigt lever i tron om att all genre-film, kan nå en stor publik nationellt. Jag blir därför så uppgiven över just denna okunskap om vad som faktiskt ÄR kommersiell film – och det faktum att den svenska filmpolitiken delar upp filmer i två fack: Ett fack för filmer som ska nå framgång på festivaler och ett fack för de filmer som ska dra en bred publik på bio nationellt! Det bäddar inte får ett brett utbud av film, utan exkluderar snare en hel uppsjö av filmer: De som som är tänkta i avseende att vara kommersiella genom att nå en bred publik internationellt, snarare än nationellt.

Så, hemma i sverige igen sedan ett par dagar. Då det inte blev så mycket bloggande under själva årets Cannes-festival, så tänkte jag kompensera det med att skriva några inlägg här om mina reflektioner och intryck, nu så här strax efter.

Vi (jag, min fru och vår son) – spenderade sista helgen i Nice, för att kunna ta ett direktflyg hem till Göteborg (går bara en gång i veckan). Jag började följa upp lite försiktigt och mailade ut en del redan i Nice. Andra har jag varit tvungen att vänta lite med, då jag väntat på en storyline på ett av projekten – som jag precis fick levereat igår. Så tanken är att sätta mig med dessa utskick senare ikväll.

Jag har gjort en ganska enkel nedbrytning på alla jag hade möten med i Cannes, där jag markerat vilka som vill ha vilket/vilka projekt – och huruvida dom hade egna projekt dom skulle skicka mig. Sedan bockar jag bara av allt eftersom när jag skickat ut materialet – och kommer sedan att skapa en logg för varje projekt med vilken typ av information jag skickat. Vilket datum, respons osv. För att kunna hålla koll.

En sak som man nästan glömmer bort lite under allt pitchande i Cannes, är vad man faktiskt själv tror, tycker och tänker om projekten. Man måste ju pictha in projekten på ett säljande sätt. Hitta något som är unikt och lyfta fram det som det vore det mest fantastiska som någonsin sett dagens ljus (typ, beror lite på vem man pitchar till – men man måste i alla fall kunna svara på frågan som alla undermedvetet tänker: ”varför sitter du här och tar min tid för att prata om det här projektet”).
Cannes har blivit lite som en skärseld för mig och de projekt jag jobbat med. Sakta har jag lärt mig vilken typ av filmer som funkar och varför. Vad som krävs för att filmer i en viss genre, budgetram eller utformning – faktiskt ska funka. Det är en del man känner att man borde fått lära sig i skolan. Då det egentligen handlar om ganska basic teoretisk kunskap som skulle kunna läras ut fort. Problemet är väl bara dels att de som lär ut kanske inte själva har den här kunskapen – och även om dom haft det så är det en sak när någon skriver saker på tavlan i ett klassrum och PÅSTÅR att det är så här det fungerar – och en helt annan sak att uppleva det i verkligheten i möten med distributörer och finansiärer.

Första vändan i Cannes så lärde jag mig hur otroligt viktiga namn är. Självklart visste jag redan innan att kända skådespelare hjälpte till att sälja in filmer. Däremot hade jag inte riktigt förståelsen för att kända skådespelare kunde vara avgörande för huruvida ett koncept överhuvudtaget fungerar eller inte. Tydligast blev detta med komedier – och en drös med de komediuppslag jag hade fick stryka på foten, enbart pga av att koncepten skulle kräva A-listade skådespelare (och det i sin tur skulle kräva att filmerna gjordes inom studiosystemet, eftersom den typen av filmer kräver studiobolagens marknadsföringsapparat för att fungera). Komedier är även väldigt kulturellt bundna, så dom är svåra att överhuvudtaget göra för en internationell marknad. Det har väl lite med det som Hitckcock en gång satte fingret på: ”Vi skrattar alla åt olika saker, men är rädda för ungefär samma saker”. Det syns ganska väl i vilka koncept som fungerar internationellt. Det handlar om sådant som på ett eller annat sätt spelar på våra rädslor. Oavsett genre.

I nästa vända fick jag upp ögonen för sci-fi som en genre jag inte riktigt tänkt på tidigare. Dels antagligen för att mycket sci-fi inte riktigt intresserat mig, samtidigt som jag tänkt på det som en ”för dyr” genre att jobba med. Jag uptäckte dock att intresset för sci-fi internationellt är stort, även för sci-fi som görs lågbudget. Dessutom insåg jag att det egentligen är en genre som passar mig utmärkt, då jag har med mig ett stort teknikintresse och en bakgrund från datorbranschen – och min ambition från början egentligen var att jobba med VFX. I samma veva började jag även sakta inse vilken typ av krav som ställdes på projekt som skulle kunna finansieras på den internationella marknaden. Det handlade till stor del om att få med namn som var starka nog att bära filmen – och säljagenter som investerarna litade på. Jag började inse att en del namn, som kanske till en början väckte intresse hos de jag pratade med – på sikt var långt ifrån tillräckligt för att bära projektet och egentligen gjorde varken till eller från för projektets utsikter att realiseras.

I år har den stora insikten varit att bra projekt och bra namn inte räcker. Inte om man kommer upp en bit i budget i alla fall och/eller ska finansiera filmen med kapital från erfarna investerare. Då måste allt passera en sk ”due dilligance” och/eller så ska alla inblandade parter godkänna varandra. Investerarna ska godkänna säljagent, regissör, skådespelare, producent, produktionsbolag – och skådespelarnas agenturer ska också godkänna regissör, producent och kanske motspelare. Säljagenten ska naturligtvis också in och tycka till om alla bitar. Det är ett pusset. Ett pussel som i många avseenden kan kännas helt omöjligt att få ihop. Här underlättar, som tur är, att jag inte är 20 år längre – utan har lite mer tålamod och kan tänka långsiktigt. Samt inte tar saker personligt. Att någon inte skulle kunna godkänna mig eller mitt bolag som producent på ett projekt jag utvecklat har ju inte med att dom egentligen misstror min förmåga. Det handlar bara om att dom måste kunna styrka att jag faktiskt kan leverera det jag lovar. Det handlar mer om att jag måste klara en granskning, som i många avseenden liknar den som fuskbyggarna gör på byggbolag. Inte så att jag eller mitt företag inte bedrivit en seriös verksamhet, men den har i många avseenden inte varit så lönsam som en investerare önskar. Har man inte genomfört lönsamma projekt tidigare, så är det egentligen ganska lite som talar för att nästa ska bli lönsamt. Det var som en sales agent sa till mig: ”Du vill att varje film du gör ska vara lönsam och genera pengar tillbaka till investerarna. Det du inte vill är att hamna i en situation där du måste in och förklara att förra filmen inte gick så bra och att det berodde på so and so – men att den filmen du nu ska göra, den kommer absolut gå med vinst. Det inger inget förtroende”. Det där tankesättet har man även ett ganska tydligt facit på med tex filmare som Peter Jacksson, där i princip varenda film han gjort varit lönsam – och han får även fortsätta att göra film efter film. Alla kan naturligtvis inte vara Peter Jacksson, men de flesta kan på ett eller annat sätt ta till sig lite av det tankesättet.

Jag har ju heller inte ett track record på mängder av filmer jag producerat tidigare – och precis som du inte skulle vilja låta ett byggbolag utan referenser eller tidigare erfarenhet ta hand om totalt renoveringen av ditt hus. Lika lite vill investerare riskera sina pengar hos ett oerfaret bolag eller en oerfaren producent. Det handlar inte bara om huruvida projektet faktiskt blir färdigt eller ej (det finns det försäkringar som hanterar) – utan främst kanske att dom kan se att bolaget har ett trackrecord av att producera film av en viss kvalitet och kan leverera i tid inom ramen för budget.

Spontant kanske man kan undra varför säljagenter och skådespelare ska in och ha så mycket synpunkter kring detta. Dom riskerar ju oftast inte några pengar (om inte säljagenten också samproducerar). Sanningen är dock att dom i många fall tar en risk som är större än pengar. Skådespelarna investerar och riskerar sina karriärer och säljbolagen sina affärsrelationer med distributörer och inköpare. En skådespelare blir ju ofta förknippad med sin senaste film och ingen vill ju därför riskera att hamna i något som blir allt för dåligt. Säljagenter binder ju upp sig att sälja filmen, oftast innan den är färdig – och bär då risken att dom kommer hållas ansvarig av missnöjda distributörer och inköpare som kanske känner sig lurade.

Det blev en lång utläggning, tror jag ska sluta nu för idag och återkomma med nya funderingar och reflektioner inom en inte allt för avlägsen framtid…

Okej. Det blev inte supermycket bloggande under årets festival. Det fanns helt enkelt inte tid. Jag har haft ca 90 möten på 8 dagar + frukost seminarier och ”speed dating” i producers network, samt några mingel. Sitter nu på och hotellet och har börjat packa inför några dagars semester i Nice innan det blir att åka hem och följa upp.

Försöker tänka igenom vad jag lärt mig under året festival. Det är trots allt en hel del. Även om de första åren var mest lärorika i form av att jag lärde mig en hel del om hur den internationella filmmarknaden fungerar, så har jag helt klart lärt mig en hel del om tex trender och hur makrnaden utvecklas – även i år.
Jag hörde idag att det finns ca 500 000 filmer till salu under årets Cannes marknad. Vet inte om det stämmer, men låter faktiskt inte helt orimligt om man tänker på hur många producenter från alla olika länder som är här – och samtidigt har i åtanke att endast en bråkdel av filmerna som är till salu faktiskt kommer få distribution… Hård konkurrens, minst sagt…

Kvalitet blir mer nödvändigt än någonsin + säljbara namn. Dessutom är det väldigt tydligt att det även finns lite för många säljbolag – och att det, så att säga, går olika bra för dem. Ingen vill ta i filmer som inte går att sälja, samtidigt som det är huggsexa om de filmer so faktiskt går att sälja – och där inser säljbolagen att dom måste vara med och konkurrera tidigt och tex vara invilverad i finansiering osv (och dom som inte har den kapaciteten inser att dom inte kommer få dessa filmer).

Även indiefilmer blir mer och mer som studiofilmer i den bemärkelsen att allt handlar om att jobba med projekt med tydliga målgrupper, knyta stora namn till projekten och hitta säljagenter med global distributionskapacitet (listan över investmentbolagens ”godkända säljagenter” är förhållandevis kort, jämfört med antalet säljagenter som finns i Cannes). Det finns ju fortfarande ett antal få små säljagenter som tar in färdiga filmer och säljer för hemvideo/dvd – men dom blir färre och färre för varje år och det är ganska uppenbart att dom får svårare och svårare att gå runt. Budgeten för dessa filmer bara sjunker och sjunker (alla säger i princip att det är dödsdömt att göra film för video för mer än $500 K). TV är helt klart det viktigaste intäktsfönstret för de stora säljbolagen just nu, men det är få säljbolag som har bra ingångar hos TV-stationerna. Tv stationerna tenderar att köpa ganska mycket från samma bolag.

Jag måste också säga att jag lärt mig en hel del om hur man ska pitcha och paketera sina projekt. I grunden handlar det naturligtvis om att ha ett bra koncept och ett väldigt starkt manus. Utöver det så gäller det även att hitta rätt samarbetsparters för just de specifika projekten och att se till att projekten ligger i paritet med den egna erfarenheten, eller den erfarenhet man lyckats knyta till projektet. Ska man göra en film för flera miljoner doller, så kommer det krävas en regissör som har erfarenhet av att göra framgångsrika filmer i de budgetramarna och det kommer kräva skådespelar namn som kan ”bära” en sådan film – och inte minst så kommer det krävas att bolaget som producerar filmen har ett track record som visar att dom kan hantera sådana filmer. För mig har det därför handlar om att dels inse att några av mina projekt kommer behöva anpassas för lägra budgetramar, medan andra kommer kräva att jag sluter mig samman med mer erfarna producenter – och ser tll att knyta internationellt gångbara regissörer och skådespelare till projekten (lyckligtvis har jag hittat några sådana ingångar här hos agenturer etc). Det som stärker mig är dock känslan av att jag i år nästan inte fått några direkt negativa reaktioner på själva projekten, mer än att dom presenteras på ett lite tidigt stadie. Koncepten som sådana verkar dock hålla. Vilket jag tar som någon slags bevis för att jag bärjar förstå hur den internationella marknaden fungerar. Vad som funkar där och inte. I princip har jag fått intresse från så väl distributörer, finansiärer och casting directors som gör att jag borde kunna ”paketera” projekt som kommer i produktion. Allt det är ju dock dels beroende på om dom gillar manus och sedan kan godkänna varandra som samarbetspartners. Vilket inte alls är säkert. Fast det är i alla fall ett första bra steg.

Om man ska vända på det och titta på hur man INTE ska presentera sig projekt, så är det ganska tydligt att det finns en hel del saker man ska undvika. Tänkte lista dem kort här:

• Knyta en regissör till projektet, som har ett svagt track record vad gäller filmer den tänkta budgetramen.
• Använda andra filmer som referens, speciellt för intäktskalkyler (bara för att din film har en liknande story som star wars så innebär det inte att den kommer dra in lika mycket pengar).
• Använda personers namn i marknadsföring, som man inte har  avtal med (tex säga ”XXX läser manus just nu” eller ”vi har givit ett erbjudande till XXX”).
• Presentera projekt som inte är i paritet med det man producerat tidigare.
• Knyta namn till projektet som är betydelselösa eller tom drar ner projektet (tex dokusåpa skådespelare eller skåespelare som haft en liten biroll i en TV-serie eller dyl).
• Lyfta fram investeringar som är av mindre betydelse, tex företag som lovat att gå in med teknik eller dyl.
• Ha låst fast sig i var och hur filmen ska göras, innan all finansiering är på plats.

Finns säker mycket mer, men det var det jag kom på nu. Nu är det dags att börja packa…

OK. Bloggen har inte gått på högvarv under årets Cannes-festival. Det har däremot min mötesagenda gjort. Jag hade ca 70-80 möten inbokade exklusive träffar i producers network. Jag trodde att ganska många kanske skulle bli inställda, men det har faktiskt endast varit ett par stycken som inte blivit av. De mesta har förlöpt enligt schema, med några få ombokningar och endast ett fåtal avbokningar. Svårt att utvärdera exakt hur framgångsrika de möten jag haft varit, då det i de flesta fall handlar om att etablera en kontakt – snarare än att ”hårdsälja” projekt. Helt klart är i alla fall att jag utvecklats under de år jag besökt festivalen. Jag har nu i största utsträckning bokat möten med personer där det finns en naturlig koppling mellan mitt och deras bolag. Antingen att man kan hitta projekt att samarbeta på eller att fokuserar på ungefär samma typ av filmer, så vi kan ge varadra bra och konkreta råd. Det känns även som min strategi för årets festival varit helt rätt. Jag är här med ett projekt som är aktuellt, dvs säljs på marknaden av en säljagent (en amerikansk thriller jag samproducerar) – jag har även, i mina pitchar, valt att fokusera på att lyfta fram endast två projekt som jag har i utveckling – fast trycka upp en katalog med bolagets samtliga filmer. Sedan har jag även aktivt valt att leta efter projekt att samproducera. Det senare har varit mycket viktigt, både för att få till en del möten som jag gissar inte skulle blivit av annars – samt också ge intrycket av att bolaget har en mer stabil produktionsakvititet och bättre utvecklad affärsmodell. I år valde jag även att anlita en assistent som hjälpte mig med alla mötesbokningar. Något som jag också tror hjälpt till att få till en del möten som kanske inte skulle blivit av annars. Det enda man känner när man är här, är att man önskar att projeketen var mer utvecklade än var dom är. Det är dock en svår avvägning. Det kostar att utveckla och paketera projekt – och du vill ogärna spendera för mycket pengar på ett projekt som du inte vet om det ska bli av, därför är det ju bra att gå omkring är och få feedback på projekten redan på ett tidigt stadium. Det är ju tex anledningen att vissa av de projekt jag pitchat de tidigare åren, inte längre finns med i katalogen. Dom har helt enkelt inte varit så bra eller kommersiellt gångbara som jag trott – och det har ju varit bra att få reda på det tidigt. Innan jag spenderat en massa pengar på att utveckla dem.
Anyway, nu sitter jag på terassen på grand och skriver det här. Har dock ingen internetuppkoppling just nu – så det kommer väl dröja tills ikväll innan jag kan publicera det här inlägget. Jag har just nu fått några minuter över mellan ett möte som blev framflyttat och en person som messade att han blev försenad – så då passar jag på att skriva lite. Hade hoppats att kunna få något att äta, men det verkar vara dåligt med det här. Har inte inte ätit på 6 timmar – och det verkar dröja några timmar till innan jag är klar för idag och kan få i mig något…

Sitter i mediapavilliongen igen. Är glad att jag i år såg till att registrera mig under deras namn. Kostade inget extra utan bara bonus i form av att jag kan sitta här med gratis internet, kaffe, dricka mm.

Idag har varit lite av ”one of those days”. Började med ett hyfast bra producers netowork, men inte så mycket nytt. Fick dock en bra kontakt till en film jag utvecklar, som utspelar sig på en ubåt. Det visade sig att producenten, som satt brevid mig, var från australien och hade en bakgrund från att jobba med att utveckla sonar-utrustning för ubåtar, så hon hade ett internationellt kontaktnät inom just ubåtsindustrin. Något som säkerligen kan komma att behövas.

Jag lyckades dock senare glömma mina visitkort vid bordet, men lyckligtvis så hade någon vanlig själ lämnat in dem så de ansvariga kunde sms:a mig (visitkort är ju av den anledning tacksamma att glömma, eftersom det står kontaktuppgifter på dem…). Hade sedan möten väldigt tätt och på olika platser. Började ett möte med finans och produktionsbolaget MMG, som nog dock är ett lite för stort blag för mina projekt just nu. Dom gör främst film med budgetar på över $10 iljoner och med sk ”a-listade” skådespelare. Senare bar det iväg till ett möte som aldrig blev av, eftersom han inte dök upp i tid – och jag var tvungen att gå till nästa möte med den sales agent som säljer den amerikanska filmen jag samproducerar. Sedan tillbaka för lite möten i palatset, med bla några säljbolag och distributörer (inkl SF) – samt ett produktionsbolag från Lettland, som jag träffade här för 3 år sedan. Nu fick jag lite tid mellan inför nästa möte och passade på att skicka lite mail och skriva ett blogg inlägg. Sedan är det nog full fart igen ett tag framåt. Ett möte till här i palatset, sedan bort till producers club i pantiero.

Jag har en sk ”familjefilm” i utveckling och har därför träffat en hel del som på olika sätt arbetar med den typen av film – samt en del som inte gör det. Det är ganska intressant att dels få lära sig hur hårt man måste anpassa projekten för att de ska funka internationellt som kommersiella filmer. Det blir extra tydligt i just familjefilmssegmentet, då det är väldigt speciellt då det riktar sig BÅDE till barn och vuxna. Bara en sådan sak som definitionen av familjefilm är klurig. Vad är det som skiljer den från barnfilm – egentligen? Idag hörde jag en ganska bra beskrivning på det – som även går att applicera på andra genrer. Det handlar om att man skiljer på kunder och konsumenter. Konsumenterna av en barnfilm är barn, men kunderna är vuxna. Det är dom som betalar för filmerna. Det gör ju inte barnen själv. Familjefilm är således en film som BÅDE konsumenterna (barnen) och kunderna (de vuxna) uppskattar – och kan se gemensamt. Lite samma tänkande går ju faktiskt att applicera även på andra genrer, beroende på hur de konstrueras. Actionfilm konsumeras tex oftast av killar – och då krävs att det finns något annat i filmen som kan dra in den kvinnliga publiken – för att filmen ska bli bred nog att kunna ses gemensamt, tex som en sk ”dejtmovie”.

En annan aspekt av familjefilm som är svår är att det sannolikt är den genre, som är mest konkurrensutsatt av studiofilmer. Studiobolagen planerar för en slate av filmer. Där dom bygger varumärken långsiktigt (som tex Toy Story, bilar osv). Filmerna har en lång sk ”lead in”-tid. Där de filmer som dom planerar nu först kommer ha premiär om ca fem år. För detta krävs även en massiv marknadsföringskampanj för att få filmerna att hitta sin publik. Något som kräver pengar. Pengar som studiobolagen har, men små indiefilmare knappast har. Familjefilm som görs av indiefilmare blir därför oftast filmer som går direkt till TV eller DVD. Mycket av detta beror på att den primära målgruppen, konsumenterna (barnen), är en målgrupp som är så komprimerad i ålder. 4-5 åringar går ju inte på bio – och är dom över 10 så är barn/familjefilm inte längre aktuellt. Då vill killarna se Bat Man och tjejerna se Sex and the City. Den primära målgruppen är med andra ord barn mellan 6-9 år. Vilket är ett otroligt smalt segment. Fast ett mycket viktigt segment, då det är dom som sedan drar med sig hela familjen på bio.

De senaste dagarna har jag tvingats fundera egenom vad som exakt menas med genre-film. Jag hade själv först ingången att vissa definierade genrefilm enligt innebörden att det är tex skräck, vampyrfilmer och andra montserfilmer. Själv hade jag en liten bredare definotion, vilket var att genre-film är alla filmer som är tydliga i sin genre – och fungerar på en internationell marknad. Den var nog delvis rätt, men med undantaget att vissa genrer kräver väldigt mycket uppbackning av olika slag för att fungera på en internationell marknad – och vissa genrer fungerar knappat alls i vissa länder, eftersom dom är för smala – så det finns ingen riktig publik för dem där.

I förrgår så träffade jag en av de ansvariga för fantasi festivalen – och hon definierade genre, som filmer som inte är lika beroende av kända skådespelare – eftersom dom har en lojal publik (skräck fantaster letar efter skräckfilm oavsett vem som är med i den, med de som gillar breda komedier mer väljer film utifrån vilka som medverkar). Igår träffade jag dock en sales agent som definierade genrefilm, som filmer det går att göra en ”elevator pitch” på. För mig är det ju egentligen mer high concept-filmer. Men ska man hårddra det – och titta på kärnfrågan. Så handlar det egentligen om vilken typ av film som har en marknad internationell. Vilka filmer kan göras på en lägre budget, med okända skådespelare och fortfarande spela in sina pengar?

Där har marknaden ändrats ganska mycket de senaste åren. Sci-fi är helt klart den ”hetaste” genren här nere nu. Det är den genren som folk letar eftr mest. Dock är det avgörande att all VFX i en sci-fi film är av god kvalitet. Det finns massor av sci-fi som har så usla effekter att ingen vill ta i dem, trots att det är en ”het” genre. Action funkar också, men action är mer beroende av vilka som medverkar än vad sci-fi är. Delvis bereoe det på att action främst riktar sig till unga killar – och för att den ska anses som bredare så behöver man då även en känd skådespelare som lockar den kvinnliga publiken. (som en uttryckte det: För ett par som ska gå och se filmen så kommer killen gå att se den för att titta på explositionerna, medan tjejen går för att titta på den snygga skådespelaren).

Anyway, en annan genre som det är mycket snack om är naturligtvis skräck. Skräck är väl kanske de svåraste genren att avgöra om den är gångbar eller ej. Det verkar bero väldigt mycket på projekt. Helt klart är att skräck i form av gore osv, måste hålla sig på en väldigt låg budget för att vara intressant (jag skulle säga under $100 K). Medan skräck som lutar mer åt thriller kan ha lite högre budget (runt $500 K) – men inte allt för hög om den baserar sig på ett orginalmanus och/eller inte har superkända skådespelare.

Sorry att det dröjt med uppdateringarna, men det har varit så tätt och fullt med möten jag i princip inte hunnit med något annat. hade egentligen tänkt att gå på två fester igår. Dels en i tyskapavilliongen och så ”nordic genre invasion”-festen (andra dagen i rad den arrangeras). Var dock på tok för trött, så det blev att ta en kort middag med famljen och sedan stanna hemma och byta blöjor på sonen istället.

Idag är det totalt kaos här nere. Regnet står som spön i backen och det blåser ganska kraftigt. Jag är redan inne på mitt tredje paraply, då ett försvann till frun och ett annat blåste sönder. Hade egentligen hela eftermiddagen inbokad med mlten på skandinaviska terassen, men det är ingen som vill ta sig så lång bort från palatset nu när det regnar så mycket – så jag bokade om de flesta. Han dock få en skymt av SFI:s VD som slog sig ner vid bordet brevid mig för ett kort möte.

Nu sitter jag inne i palatset och väntar på en ”speed dating”-session som arrangeras inom ramen för producers network – på våning fyra i palatest. Det verkar som det regnar in på vångingen över här, för dom sprnger förbi i trappan där jag sitter med stora soptunnor kör med någon maskin eller fläktliknande sak på hög volym.