Vad fasen är kommersiell film?

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på begreppet ”kommersiell film”. Det är många som slänger sig med det begreppet, utan att egentligen definiera vad man menar med det. I grund och botten borde ju begreppet betyda att filmen genererar pengar, dvs att intäkterna från filmen är större än kostnaderna för produktion, marknadsföring osv. Dock verkar det snarare som om många som pratar om ”kommersiell film” avser en viss typ av film. Filmer i en viss typ av olika genrer. Filmer på ett visst språk. Detta sätts sedan gärna i motsats till tex art house film – precis som om det inte skulle kunna finnas kommersiell art house. Klart det finns! Massor av art house filmer har genererat mer intäkter än vad dom kostat att producera och marknadsföra – och borde därmed klassas som kommersiella.

Inte heller är det ju så att filmer i en viss typ av genre, så som tex komedi, action, thriller eller dylikt per automatik genererat vinst. Tvärtom så är det väl så att de allra flesta filmer går med förlust, oavsett genre. Dessutom är det ju inte så att filmer som drar mycket publik nationellt, per automatik gör det internationellt. Det, däremot, beror ofta på vilken genre det handlar om. Som jag redan berört i tidigare inlägg så är vissa genrer, så som drama och komedi mer nationellt bundna – då dom är knutna till den lokala kulturen. Medan genrer så som action, thriller, sci fi osv lättare kan omfamnas av en publik internationellt. Det innebär ju i sig att vissa genrer är mer beroende av sin lokala publik, medan andra är mer beroende av sin internationella. Att därför – som vi gör i den svenska filmpolitiken – likställa kommersiell film, med film som når en stor publik nationellt (främst på bio). Blir därför fel. Speciellt om man samtidigt lever i tron om att all genre-film, kan nå en stor publik nationellt. Jag blir därför så uppgiven över just denna okunskap om vad som faktiskt ÄR kommersiell film – och det faktum att den svenska filmpolitiken delar upp filmer i två fack: Ett fack för filmer som ska nå framgång på festivaler och ett fack för de filmer som ska dra en bred publik på bio nationellt! Det bäddar inte får ett brett utbud av film, utan exkluderar snare en hel uppsjö av filmer: De som som är tänkta i avseende att vara kommersiella genom att nå en bred publik internationellt, snarare än nationellt.

Reflektioner

Så, hemma i sverige igen sedan ett par dagar. Då det inte blev så mycket bloggande under själva årets Cannes-festival, så tänkte jag kompensera det med att skriva några inlägg här om mina reflektioner och intryck, nu så här strax efter.

Vi (jag, min fru och vår son) – spenderade sista helgen i Nice, för att kunna ta ett direktflyg hem till Göteborg (går bara en gång i veckan). Jag började följa upp lite försiktigt och mailade ut en del redan i Nice. Andra har jag varit tvungen att vänta lite med, då jag väntat på en storyline på ett av projekten – som jag precis fick levereat igår. Så tanken är att sätta mig med dessa utskick senare ikväll.

Jag har gjort en ganska enkel nedbrytning på alla jag hade möten med i Cannes, där jag markerat vilka som vill ha vilket/vilka projekt – och huruvida dom hade egna projekt dom skulle skicka mig. Sedan bockar jag bara av allt eftersom när jag skickat ut materialet – och kommer sedan att skapa en logg för varje projekt med vilken typ av information jag skickat. Vilket datum, respons osv. För att kunna hålla koll.

En sak som man nästan glömmer bort lite under allt pitchande i Cannes, är vad man faktiskt själv tror, tycker och tänker om projekten. Man måste ju pictha in projekten på ett säljande sätt. Hitta något som är unikt och lyfta fram det som det vore det mest fantastiska som någonsin sett dagens ljus (typ, beror lite på vem man pitchar till – men man måste i alla fall kunna svara på frågan som alla undermedvetet tänker: ”varför sitter du här och tar min tid för att prata om det här projektet”).
Cannes har blivit lite som en skärseld för mig och de projekt jag jobbat med. Sakta har jag lärt mig vilken typ av filmer som funkar och varför. Vad som krävs för att filmer i en viss genre, budgetram eller utformning – faktiskt ska funka. Det är en del man känner att man borde fått lära sig i skolan. Då det egentligen handlar om ganska basic teoretisk kunskap som skulle kunna läras ut fort. Problemet är väl bara dels att de som lär ut kanske inte själva har den här kunskapen – och även om dom haft det så är det en sak när någon skriver saker på tavlan i ett klassrum och PÅSTÅR att det är så här det fungerar – och en helt annan sak att uppleva det i verkligheten i möten med distributörer och finansiärer.

Första vändan i Cannes så lärde jag mig hur otroligt viktiga namn är. Självklart visste jag redan innan att kända skådespelare hjälpte till att sälja in filmer. Däremot hade jag inte riktigt förståelsen för att kända skådespelare kunde vara avgörande för huruvida ett koncept överhuvudtaget fungerar eller inte. Tydligast blev detta med komedier – och en drös med de komediuppslag jag hade fick stryka på foten, enbart pga av att koncepten skulle kräva A-listade skådespelare (och det i sin tur skulle kräva att filmerna gjordes inom studiosystemet, eftersom den typen av filmer kräver studiobolagens marknadsföringsapparat för att fungera). Komedier är även väldigt kulturellt bundna, så dom är svåra att överhuvudtaget göra för en internationell marknad. Det har väl lite med det som Hitckcock en gång satte fingret på: ”Vi skrattar alla åt olika saker, men är rädda för ungefär samma saker”. Det syns ganska väl i vilka koncept som fungerar internationellt. Det handlar om sådant som på ett eller annat sätt spelar på våra rädslor. Oavsett genre.

I nästa vända fick jag upp ögonen för sci-fi som en genre jag inte riktigt tänkt på tidigare. Dels antagligen för att mycket sci-fi inte riktigt intresserat mig, samtidigt som jag tänkt på det som en ”för dyr” genre att jobba med. Jag uptäckte dock att intresset för sci-fi internationellt är stort, även för sci-fi som görs lågbudget. Dessutom insåg jag att det egentligen är en genre som passar mig utmärkt, då jag har med mig ett stort teknikintresse och en bakgrund från datorbranschen – och min ambition från början egentligen var att jobba med VFX. I samma veva började jag även sakta inse vilken typ av krav som ställdes på projekt som skulle kunna finansieras på den internationella marknaden. Det handlade till stor del om att få med namn som var starka nog att bära filmen – och säljagenter som investerarna litade på. Jag började inse att en del namn, som kanske till en början väckte intresse hos de jag pratade med – på sikt var långt ifrån tillräckligt för att bära projektet och egentligen gjorde varken till eller från för projektets utsikter att realiseras.

I år har den stora insikten varit att bra projekt och bra namn inte räcker. Inte om man kommer upp en bit i budget i alla fall och/eller ska finansiera filmen med kapital från erfarna investerare. Då måste allt passera en sk ”due dilligance” och/eller så ska alla inblandade parter godkänna varandra. Investerarna ska godkänna säljagent, regissör, skådespelare, producent, produktionsbolag – och skådespelarnas agenturer ska också godkänna regissör, producent och kanske motspelare. Säljagenten ska naturligtvis också in och tycka till om alla bitar. Det är ett pusset. Ett pussel som i många avseenden kan kännas helt omöjligt att få ihop. Här underlättar, som tur är, att jag inte är 20 år längre – utan har lite mer tålamod och kan tänka långsiktigt. Samt inte tar saker personligt. Att någon inte skulle kunna godkänna mig eller mitt bolag som producent på ett projekt jag utvecklat har ju inte med att dom egentligen misstror min förmåga. Det handlar bara om att dom måste kunna styrka att jag faktiskt kan leverera det jag lovar. Det handlar mer om att jag måste klara en granskning, som i många avseenden liknar den som fuskbyggarna gör på byggbolag. Inte så att jag eller mitt företag inte bedrivit en seriös verksamhet, men den har i många avseenden inte varit så lönsam som en investerare önskar. Har man inte genomfört lönsamma projekt tidigare, så är det egentligen ganska lite som talar för att nästa ska bli lönsamt. Det var som en sales agent sa till mig: ”Du vill att varje film du gör ska vara lönsam och genera pengar tillbaka till investerarna. Det du inte vill är att hamna i en situation där du måste in och förklara att förra filmen inte gick så bra och att det berodde på so and so – men att den filmen du nu ska göra, den kommer absolut gå med vinst. Det inger inget förtroende”. Det där tankesättet har man även ett ganska tydligt facit på med tex filmare som Peter Jacksson, där i princip varenda film han gjort varit lönsam – och han får även fortsätta att göra film efter film. Alla kan naturligtvis inte vara Peter Jacksson, men de flesta kan på ett eller annat sätt ta till sig lite av det tankesättet.

Jag har ju heller inte ett track record på mängder av filmer jag producerat tidigare – och precis som du inte skulle vilja låta ett byggbolag utan referenser eller tidigare erfarenhet ta hand om totalt renoveringen av ditt hus. Lika lite vill investerare riskera sina pengar hos ett oerfaret bolag eller en oerfaren producent. Det handlar inte bara om huruvida projektet faktiskt blir färdigt eller ej (det finns det försäkringar som hanterar) – utan främst kanske att dom kan se att bolaget har ett trackrecord av att producera film av en viss kvalitet och kan leverera i tid inom ramen för budget.

Spontant kanske man kan undra varför säljagenter och skådespelare ska in och ha så mycket synpunkter kring detta. Dom riskerar ju oftast inte några pengar (om inte säljagenten också samproducerar). Sanningen är dock att dom i många fall tar en risk som är större än pengar. Skådespelarna investerar och riskerar sina karriärer och säljbolagen sina affärsrelationer med distributörer och inköpare. En skådespelare blir ju ofta förknippad med sin senaste film och ingen vill ju därför riskera att hamna i något som blir allt för dåligt. Säljagenter binder ju upp sig att sälja filmen, oftast innan den är färdig – och bär då risken att dom kommer hållas ansvarig av missnöjda distributörer och inköpare som kanske känner sig lurade.

Det blev en lång utläggning, tror jag ska sluta nu för idag och återkomma med nya funderingar och reflektioner inom en inte allt för avlägsen framtid… :)