Man lär sig alltid något nytt

Det roliga med Cannes och alla möten man har är att man alltid lär sig något nytt. Det spelar inte så stor roll hur mycket man kan innan, eftersom saker förändras – och med ny kunskap så förstår man plötsligt nya saker som i början var rena grekiskan. (hade någon sagt till mig för två år sedan att ”we could invest in this, but we have to take a mezzanine position” – så hade jag inte haft en aning om vad dom menade. Nu fattade jag och insåg vilken typ av finansiering dom sysslade med).
Anyway, några av de mest lärorika sakerna från gårdagen var följande:

    • Dina samarbetspartners/samproducenter måste kunna ”skapa mervärde” i ett projekt. Vilket kanske låter självklart, men när man tänker ett varv till på det, så säger det ganska mycket om vilken typ av samarbetspartners/samproducenter och samarbetspartners du ska leta efter. Man kan ganska snabbt räkna bort ganska många. Dels alla dom som endast kan stötta projektet på exakt samma sätt som du själv kan stötta ett projekt. Dels alla dom som inte har erfarenhet av att jobba med exakt den typen av film du själv gör, vad gäller tex genre, budgetnivå, målgrupp osv. Igår hade jag tex möte med en producent som höll på och bygga en studio i Kanada för $100 miljoner – och hade ett enormt imponerande track record och kontakter. Då han varit med och jobbat med visuella effekter på tex Blade Runner mm. Man skulle ju kunna tänka sig att han enkelt skulle kunna hjälpa mig med mina projekt. Men det kunde han inte! Anledningen var för att min projekt var för lågbudget. Mitt absolut ”största” projekt låg på $5 miljoner i uppskattad budget, medan han inte gjorde filmer under $7 miljoner. Detta handlade om att dom på varje film var tvugna att ta ut ett arvode på runt $500 K för att det skulle stämma med deras affärsmodell (annars går dom med förlust) – och på mina filmer, där det flesta ligger runt $1-$2 miljoner i beräknad budget, så finns det helt enkelt inte utrymme att ta ut ett sådant arvode.
    • Budgetnivåerna sjunker hela tiden. För fyra år sedan så gick gränsen för vad som betraktades som ”mid size budget” vid ungefär $15 miljoner. Idag går den gränsen vid runt $3 miljoner. Detta är resultatet av dels en sviktande världsekonomi, som innebär lägre priser – men även av det faktum att det idag finns färre distributörer i USA – så filmerna blir mer och mer beroende av utlandsförsäljningen.
    • De statliga filminstituteten har en enorm makt. Dom är maktspelare på ett helt annat sätt än vad jag tidigare betraktat dem som. Inte bara ur perspektivet att dom har makt över att fördela bidrag till filmer nationellt. Dom har även makt över vilka filmer som kan få samproduktionsmedel – och det är så att tom filmer som paketras av de stora agenturerna i Hollywood (Lyssnade på en chefen för independent film hos ICM igår) – använder sig av den sortens ”mjuka pengar” när dom paketerar projekt. Utöver detta så har dom även makt över olika typer av utbildningsinsatser, priser och andra utmärkelser. Saker som kan användas för att öppna dörrar i andra sammanhang. Tex så samtalade jag med en person igår som jobbade med att konsultera olika filmfonder och ordna olika utbildningsinsatser och konsultationstjänster för tex europesika producenter som vill etablera sig och bygga kontaktnät i Hollywood. Han berättade att det är mycket enklare för dom att få till möten om han säger att personerna som han representerar är del av ett program som stöttas av ett nationellt filminstitut. Med andra ord så har filminstituteten även en viss makt över vilka som kommer lyckas i Hollywood (eller iaf enklare att kunna etablera kontakter där).

 

Speak Your Mind

*