Over and out!

Okej. Det blev inte supermycket bloggande under årets festival. Det fanns helt enkelt inte tid. Jag har haft ca 90 möten på 8 dagar + frukost seminarier och ”speed dating” i producers network, samt några mingel. Sitter nu på och hotellet och har börjat packa inför några dagars semester i Nice innan det blir att åka hem och följa upp.

Försöker tänka igenom vad jag lärt mig under året festival. Det är trots allt en hel del. Även om de första åren var mest lärorika i form av att jag lärde mig en hel del om hur den internationella filmmarknaden fungerar, så har jag helt klart lärt mig en hel del om tex trender och hur makrnaden utvecklas – även i år.
Jag hörde idag att det finns ca 500 000 filmer till salu under årets Cannes marknad. Vet inte om det stämmer, men låter faktiskt inte helt orimligt om man tänker på hur många producenter från alla olika länder som är här – och samtidigt har i åtanke att endast en bråkdel av filmerna som är till salu faktiskt kommer få distribution… Hård konkurrens, minst sagt…

Kvalitet blir mer nödvändigt än någonsin + säljbara namn. Dessutom är det väldigt tydligt att det även finns lite för många säljbolag – och att det, så att säga, går olika bra för dem. Ingen vill ta i filmer som inte går att sälja, samtidigt som det är huggsexa om de filmer so faktiskt går att sälja – och där inser säljbolagen att dom måste vara med och konkurrera tidigt och tex vara invilverad i finansiering osv (och dom som inte har den kapaciteten inser att dom inte kommer få dessa filmer).

Även indiefilmer blir mer och mer som studiofilmer i den bemärkelsen att allt handlar om att jobba med projekt med tydliga målgrupper, knyta stora namn till projekten och hitta säljagenter med global distributionskapacitet (listan över investmentbolagens ”godkända säljagenter” är förhållandevis kort, jämfört med antalet säljagenter som finns i Cannes). Det finns ju fortfarande ett antal få små säljagenter som tar in färdiga filmer och säljer för hemvideo/dvd – men dom blir färre och färre för varje år och det är ganska uppenbart att dom får svårare och svårare att gå runt. Budgeten för dessa filmer bara sjunker och sjunker (alla säger i princip att det är dödsdömt att göra film för video för mer än $500 K). TV är helt klart det viktigaste intäktsfönstret för de stora säljbolagen just nu, men det är få säljbolag som har bra ingångar hos TV-stationerna. Tv stationerna tenderar att köpa ganska mycket från samma bolag.

Jag måste också säga att jag lärt mig en hel del om hur man ska pitcha och paketera sina projekt. I grunden handlar det naturligtvis om att ha ett bra koncept och ett väldigt starkt manus. Utöver det så gäller det även att hitta rätt samarbetsparters för just de specifika projekten och att se till att projekten ligger i paritet med den egna erfarenheten, eller den erfarenhet man lyckats knyta till projektet. Ska man göra en film för flera miljoner doller, så kommer det krävas en regissör som har erfarenhet av att göra framgångsrika filmer i de budgetramarna och det kommer kräva skådespelar namn som kan ”bära” en sådan film – och inte minst så kommer det krävas att bolaget som producerar filmen har ett track record som visar att dom kan hantera sådana filmer. För mig har det därför handlar om att dels inse att några av mina projekt kommer behöva anpassas för lägra budgetramar, medan andra kommer kräva att jag sluter mig samman med mer erfarna producenter – och ser tll att knyta internationellt gångbara regissörer och skådespelare till projekten (lyckligtvis har jag hittat några sådana ingångar här hos agenturer etc). Det som stärker mig är dock känslan av att jag i år nästan inte fått några direkt negativa reaktioner på själva projekten, mer än att dom presenteras på ett lite tidigt stadie. Koncepten som sådana verkar dock hålla. Vilket jag tar som någon slags bevis för att jag bärjar förstå hur den internationella marknaden fungerar. Vad som funkar där och inte. I princip har jag fått intresse från så väl distributörer, finansiärer och casting directors som gör att jag borde kunna ”paketera” projekt som kommer i produktion. Allt det är ju dock dels beroende på om dom gillar manus och sedan kan godkänna varandra som samarbetspartners. Vilket inte alls är säkert. Fast det är i alla fall ett första bra steg.

Om man ska vända på det och titta på hur man INTE ska presentera sig projekt, så är det ganska tydligt att det finns en hel del saker man ska undvika. Tänkte lista dem kort här:

 

  • Knyta en regissör till projektet, som har ett svagt track record vad gäller filmer den tänkta budgetramen.
  • Använda andra filmer som referens, speciellt för intäktskalkyler (bara för att din film har en liknande story som star wars så innebär det inte att den kommer dra in lika mycket pengar).
  • Använda personers namn i marknadsföring, som man inte har  avtal med (tex säga ”XXX läser manus just nu” eller ”vi har givit ett erbjudande till XXX”).
  • Presentera projekt som inte är i paritet med det man producerat tidigare.
  • Knyta namn till projektet som är betydelselösa eller tom drar ner projektet (tex dokusåpa skådespelare eller skåespelare som haft en liten biroll i en TV-serie eller dyl).
  • Lyfta fram investeringar som är av mindre betydelse, tex företag som lovat att gå in med teknik eller dyl.
  • Ha låst fast sig i var och hur filmen ska göras, innan all finansiering är på plats.

Finns säker mycket mer, men det var det jag kom på nu. Nu är det dags att börja packa…

update

OK. Bloggen har inte gått på högvarv under årets Cannes-festival. Det har däremot min mötesagenda gjort. Jag hade ca 70-80 möten inbokade exklusive träffar i producers network. Jag trodde att ganska många kanske skulle bli inställda, men det har faktiskt endast varit ett par stycken som inte blivit av. De mesta har förlöpt enligt schema, med några få ombokningar och endast ett fåtal avbokningar. Svårt att utvärdera exakt hur framgångsrika de möten jag haft varit, då det i de flesta fall handlar om att etablera en kontakt – snarare än att ”hårdsälja” projekt. Helt klart är i alla fall att jag utvecklats under de år jag besökt festivalen. Jag har nu i största utsträckning bokat möten med personer där det finns en naturlig koppling mellan mitt och deras bolag. Antingen att man kan hitta projekt att samarbeta på eller att fokuserar på ungefär samma typ av filmer, så vi kan ge varadra bra och konkreta råd. Det känns även som min strategi för årets festival varit helt rätt. Jag är här med ett projekt som är aktuellt, dvs säljs på marknaden av en säljagent (en amerikansk thriller jag samproducerar) – jag har även, i mina pitchar, valt att fokusera på att lyfta fram endast två projekt som jag har i utveckling – fast trycka upp en katalog med bolagets samtliga filmer. Sedan har jag även aktivt valt att leta efter projekt att samproducera. Det senare har varit mycket viktigt, både för att få till en del möten som jag gissar inte skulle blivit av annars – samt också ge intrycket av att bolaget har en mer stabil produktionsakvititet och bättre utvecklad affärsmodell. I år valde jag även att anlita en assistent som hjälpte mig med alla mötesbokningar. Något som jag också tror hjälpt till att få till en del möten som kanske inte skulle blivit av annars. Det enda man känner när man är här, är att man önskar att projeketen var mer utvecklade än var dom är. Det är dock en svår avvägning. Det kostar att utveckla och paketera projekt – och du vill ogärna spendera för mycket pengar på ett projekt som du inte vet om det ska bli av, därför är det ju bra att gå omkring är och få feedback på projekten redan på ett tidigt stadium. Det är ju tex anledningen att vissa av de projekt jag pitchat de tidigare åren, inte längre finns med i katalogen. Dom har helt enkelt inte varit så bra eller kommersiellt gångbara som jag trott – och det har ju varit bra att få reda på det tidigt. Innan jag spenderat en massa pengar på att utveckla dem.
Anyway, nu sitter jag på terassen på grand och skriver det här. Har dock ingen internetuppkoppling just nu – så det kommer väl dröja tills ikväll innan jag kan publicera det här inlägget. Jag har just nu fått några minuter över mellan ett möte som blev framflyttat och en person som messade att han blev försenad – så då passar jag på att skriva lite. Hade hoppats att kunna få något att äta, men det verkar vara dåligt med det här. Har inte inte ätit på 6 timmar – och det verkar dröja några timmar till innan jag är klar för idag och kan få i mig något… :P

Ny vecka, nya utmaningar

Sitter i mediapavilliongen igen. Är glad att jag i år såg till att registrera mig under deras namn. Kostade inget extra utan bara bonus i form av att jag kan sitta här med gratis internet, kaffe, dricka mm.

Idag har varit lite av ”one of those days”. Började med ett hyfast bra producers netowork, men inte så mycket nytt. Fick dock en bra kontakt till en film jag utvecklar, som utspelar sig på en ubåt. Det visade sig att producenten, som satt brevid mig, var från australien och hade en bakgrund från att jobba med att utveckla sonar-utrustning för ubåtar, så hon hade ett internationellt kontaktnät inom just ubåtsindustrin. Något som säkerligen kan komma att behövas.

Jag lyckades dock senare glömma mina visitkort vid bordet, men lyckligtvis så hade någon vanlig själ lämnat in dem så de ansvariga kunde sms:a mig (visitkort är ju av den anledning tacksamma att glömma, eftersom det står kontaktuppgifter på dem…). Hade sedan möten väldigt tätt och på olika platser. Började ett möte med finans och produktionsbolaget MMG, som nog dock är ett lite för stort blag för mina projekt just nu. Dom gör främst film med budgetar på över $10 iljoner och med sk ”a-listade” skådespelare. Senare bar det iväg till ett möte som aldrig blev av, eftersom han inte dök upp i tid – och jag var tvungen att gå till nästa möte med den sales agent som säljer den amerikanska filmen jag samproducerar. Sedan tillbaka för lite möten i palatset, med bla några säljbolag och distributörer (inkl SF) – samt ett produktionsbolag från Lettland, som jag träffade här för 3 år sedan. Nu fick jag lite tid mellan inför nästa möte och passade på att skicka lite mail och skriva ett blogg inlägg. Sedan är det nog full fart igen ett tag framåt. Ett möte till här i palatset, sedan bort till producers club i pantiero.

FAMILJEFILM?

Jag har en sk ”familjefilm” i utveckling och har därför träffat en hel del som på olika sätt arbetar med den typen av film – samt en del som inte gör det. Det är ganska intressant att dels få lära sig hur hårt man måste anpassa projekten för att de ska funka internationellt som kommersiella filmer. Det blir extra tydligt i just familjefilmssegmentet, då det är väldigt speciellt då det riktar sig BÅDE till barn och vuxna. Bara en sådan sak som definitionen av familjefilm är klurig. Vad är det som skiljer den från barnfilm – egentligen? Idag hörde jag en ganska bra beskrivning på det – som även går att applicera på andra genrer. Det handlar om att man skiljer på kunder och konsumenter. Konsumenterna av en barnfilm är barn, men kunderna är vuxna. Det är dom som betalar för filmerna. Det gör ju inte barnen själv. Familjefilm är således en film som BÅDE konsumenterna (barnen) och kunderna (de vuxna) uppskattar – och kan se gemensamt. Lite samma tänkande går ju faktiskt att applicera även på andra genrer, beroende på hur de konstrueras. Actionfilm konsumeras tex oftast av killar – och då krävs att det finns något annat i filmen som kan dra in den kvinnliga publiken – för att filmen ska bli bred nog att kunna ses gemensamt, tex som en sk ”dejtmovie”.

En annan aspekt av familjefilm som är svår är att det sannolikt är den genre, som är mest konkurrensutsatt av studiofilmer. Studiobolagen planerar för en slate av filmer. Där dom bygger varumärken långsiktigt (som tex Toy Story, bilar osv). Filmerna har en lång sk ”lead in”-tid. Där de filmer som dom planerar nu först kommer ha premiär om ca fem år. För detta krävs även en massiv marknadsföringskampanj för att få filmerna att hitta sin publik. Något som kräver pengar. Pengar som studiobolagen har, men små indiefilmare knappast har. Familjefilm som görs av indiefilmare blir därför oftast filmer som går direkt till TV eller DVD. Mycket av detta beror på att den primära målgruppen, konsumenterna (barnen), är en målgrupp som är så komprimerad i ålder. 4-5 åringar går ju inte på bio – och är dom över 10 så är barn/familjefilm inte längre aktuellt. Då vill killarna se Bat Man och tjejerna se Sex and the City. Den primära målgruppen är med andra ord barn mellan 6-9 år. Vilket är ett otroligt smalt segment. Fast ett mycket viktigt segment, då det är dom som sedan drar med sig hela familjen på bio.

Bilder dag 5
























Vad fasen är genre egentligen?

De senaste dagarna har jag tvingats fundera egenom vad som exakt menas med genre-film. Jag hade själv först ingången att vissa definierade genrefilm enligt innebörden att det är tex skräck, vampyrfilmer och andra montserfilmer. Själv hade jag en liten bredare definotion, vilket var att genre-film är alla filmer som är tydliga i sin genre – och fungerar på en internationell marknad. Den var nog delvis rätt, men med undantaget att vissa genrer kräver väldigt mycket uppbackning av olika slag för att fungera på en internationell marknad – och vissa genrer fungerar knappat alls i vissa länder, eftersom dom är för smala – så det finns ingen riktig publik för dem där.

I förrgår så träffade jag en av de ansvariga för fantasi festivalen – och hon definierade genre, som filmer som inte är lika beroende av kända skådespelare – eftersom dom har en lojal publik (skräck fantaster letar efter skräckfilm oavsett vem som är med i den, med de som gillar breda komedier mer väljer film utifrån vilka som medverkar). Igår träffade jag dock en sales agent som definierade genrefilm, som filmer det går att göra en ”elevator pitch” på. För mig är det ju egentligen mer high concept-filmer. Men ska man hårddra det – och titta på kärnfrågan. Så handlar det egentligen om vilken typ av film som har en marknad internationell. Vilka filmer kan göras på en lägre budget, med okända skådespelare och fortfarande spela in sina pengar?

Där har marknaden ändrats ganska mycket de senaste åren. Sci-fi är helt klart den ”hetaste” genren här nere nu. Det är den genren som folk letar eftr mest. Dock är det avgörande att all VFX i en sci-fi film är av god kvalitet. Det finns massor av sci-fi som har så usla effekter att ingen vill ta i dem, trots att det är en ”het” genre. Action funkar också, men action är mer beroende av vilka som medverkar än vad sci-fi är. Delvis bereoe det på att action främst riktar sig till unga killar – och för att den ska anses som bredare så behöver man då även en känd skådespelare som lockar den kvinnliga publiken. (som en uttryckte det: För ett par som ska gå och se filmen så kommer killen gå att se den för att titta på explositionerna, medan tjejen går för att titta på den snygga skådespelaren).

Anyway, en annan genre som det är mycket snack om är naturligtvis skräck. Skräck är väl kanske de svåraste genren att avgöra om den är gångbar eller ej. Det verkar bero väldigt mycket på projekt. Helt klart är att skräck i form av gore osv, måste hålla sig på en väldigt låg budget för att vara intressant (jag skulle säga under $100 K). Medan skräck som lutar mer åt thriller kan ha lite högre budget (runt $500 K) – men inte allt för hög om den baserar sig på ett orginalmanus och/eller inte har superkända skådespelare.

Lite bilder


































KAOS

Sorry att det dröjt med uppdateringarna, men det har varit så tätt och fullt med möten jag i princip inte hunnit med något annat. hade egentligen tänkt att gå på två fester igår. Dels en i tyskapavilliongen och så ”nordic genre invasion”-festen (andra dagen i rad den arrangeras). Var dock på tok för trött, så det blev att ta en kort middag med famljen och sedan stanna hemma och byta blöjor på sonen istället.

Idag är det totalt kaos här nere. Regnet står som spön i backen och det blåser ganska kraftigt. Jag är redan inne på mitt tredje paraply, då ett försvann till frun och ett annat blåste sönder. Hade egentligen hela eftermiddagen inbokad med mlten på skandinaviska terassen, men det är ingen som vill ta sig så lång bort från palatset nu när det regnar så mycket – så jag bokade om de flesta. Han dock få en skymt av SFI:s VD som slog sig ner vid bordet brevid mig för ett kort möte.

Nu sitter jag inne i palatset och väntar på en ”speed dating”-session som arrangeras inom ramen för producers network – på våning fyra i palatest. Det verkar som det regnar in på vångingen över här, för dom sprnger förbi i trappan där jag sitter med stora soptunnor kör med någon maskin eller fläktliknande sak på hög volym.

Man lär sig alltid något nytt

Det roliga med Cannes och alla möten man har är att man alltid lär sig något nytt. Det spelar inte så stor roll hur mycket man kan innan, eftersom saker förändras – och med ny kunskap så förstår man plötsligt nya saker som i början var rena grekiskan. (hade någon sagt till mig för två år sedan att ”we could invest in this, but we have to take a mezzanine position” – så hade jag inte haft en aning om vad dom menade. Nu fattade jag och insåg vilken typ av finansiering dom sysslade med).
Anyway, några av de mest lärorika sakerna från gårdagen var följande:

    • Dina samarbetspartners/samproducenter måste kunna ”skapa mervärde” i ett projekt. Vilket kanske låter självklart, men när man tänker ett varv till på det, så säger det ganska mycket om vilken typ av samarbetspartners/samproducenter och samarbetspartners du ska leta efter. Man kan ganska snabbt räkna bort ganska många. Dels alla dom som endast kan stötta projektet på exakt samma sätt som du själv kan stötta ett projekt. Dels alla dom som inte har erfarenhet av att jobba med exakt den typen av film du själv gör, vad gäller tex genre, budgetnivå, målgrupp osv. Igår hade jag tex möte med en producent som höll på och bygga en studio i Kanada för $100 miljoner – och hade ett enormt imponerande track record och kontakter. Då han varit med och jobbat med visuella effekter på tex Blade Runner mm. Man skulle ju kunna tänka sig att han enkelt skulle kunna hjälpa mig med mina projekt. Men det kunde han inte! Anledningen var för att min projekt var för lågbudget. Mitt absolut ”största” projekt låg på $5 miljoner i uppskattad budget, medan han inte gjorde filmer under $7 miljoner. Detta handlade om att dom på varje film var tvugna att ta ut ett arvode på runt $500 K för att det skulle stämma med deras affärsmodell (annars går dom med förlust) – och på mina filmer, där det flesta ligger runt $1-$2 miljoner i beräknad budget, så finns det helt enkelt inte utrymme att ta ut ett sådant arvode.
    • Budgetnivåerna sjunker hela tiden. För fyra år sedan så gick gränsen för vad som betraktades som ”mid size budget” vid ungefär $15 miljoner. Idag går den gränsen vid runt $3 miljoner. Detta är resultatet av dels en sviktande världsekonomi, som innebär lägre priser – men även av det faktum att det idag finns färre distributörer i USA – så filmerna blir mer och mer beroende av utlandsförsäljningen.
    • De statliga filminstituteten har en enorm makt. Dom är maktspelare på ett helt annat sätt än vad jag tidigare betraktat dem som. Inte bara ur perspektivet att dom har makt över att fördela bidrag till filmer nationellt. Dom har även makt över vilka filmer som kan få samproduktionsmedel – och det är så att tom filmer som paketras av de stora agenturerna i Hollywood (Lyssnade på en chefen för independent film hos ICM igår) – använder sig av den sortens ”mjuka pengar” när dom paketerar projekt. Utöver detta så har dom även makt över olika typer av utbildningsinsatser, priser och andra utmärkelser. Saker som kan användas för att öppna dörrar i andra sammanhang. Tex så samtalade jag med en person igår som jobbade med att konsultera olika filmfonder och ordna olika utbildningsinsatser och konsultationstjänster för tex europesika producenter som vill etablera sig och bygga kontaktnät i Hollywood. Han berättade att det är mycket enklare för dom att få till möten om han säger att personerna som han representerar är del av ett program som stöttas av ett nationellt filminstitut. Med andra ord så har filminstituteten även en viss makt över vilka som kommer lyckas i Hollywood (eller iaf enklare att kunna etablera kontakter där).

 

Dag 2 i bilder