Vad gör egentligen en filmproducent?

De flesta känner till att en film har en producent. Någon som producerar filmen. Inte lika många känner dock till vad detta egentligen innebär. Vilket ansvar som ligger på producenten, hur själva jobbet går till och vad en producent behöver kunna. Många har en abstrakt föreställning om att en producent är den som ”fixar pengar” – men inte riktigt lika bra uppfattning om vad som krävs för det eller hur det går till. Jag tänkte därför göra en snabb genomgång av vad arbetet som producent innebär. Vad en producent egentligen gör.

Vi kan väl börja med att avliva den största myten, som handlar om att producenterna är dom som sitter på pengarna. Så är inte fallet! De flesta producenter har egentligen inga egna pengar – och i de fall dom har det så handlar det oftast om att de har pengar som räcker till att projektutveckla filmer – så att dom är ”bra nog” för att gå vidare och söka pengar på andra håll. Det producenterna däremot har är kunskap om var pengarna finns och vad som krävs för att man ska kunna få finansiering från olika håll. Det är ofta här dragkampen mellan producent och regissör tar sin början.

Producenten vet vilka krav finansiärerna ställer och har det som utgångspunkt i diskussionerna, medan t.ex. en författare och/eller regissör (kanske främst regissörer, då författare ofta har mer vana att arbeta redaktionellt från t.ex. TV) – har sin egen vision och ogärna vill kompromissa med den eller hamna i situationer där andra faktorer behöver vägas in. Det är här producentens arbete tar sin början. Utmaningen i att utveckla ett projekt så att det går att finansiera och få lönsamhet i, samtidigt som den konstnärliga integriteten bibehålls så långt som det är möjligt eller önskvärt. Detta sker genom att producenten är med och ”paketerar” projektet. Knyter nödvändiga resurser till det i form av manus, regissör och skådespelare – samt tar fram budget, finansieringsplaner och andra nödvändiga dokument. Producenten agerar även lite som en VD och operativ chef för filmen – inte minst i de fall filmen produceras av producentens eget bolag.

Generellt kan man säga att producenten är den som kommer in och affärsutvecklar ett filmprojekt. En form av entreprenör som ser till att det finns en fungerande ekonomi i filmprojektet – med en möjlighet till lönssamhet. Även om det kanske inte är utgångspunkten eller drivkraften hos alla producent, så är det en nödvändighet att produktionsbolaget – och producentens – verksamhet är lönsam. Så även om många snarare drivs av att få vara med och driva igenom bra och nyskapande filmer, så är det ekonomiska perspektivet, affärsdelen, något som alla producenter måste ha insyn till och förståelse ha för – om dom ska kunna stötta och driva igenom projekt på rätt sätt. Det innebär inte på något sätt att man måste vinstmaxiera och ”kommersialisera” projektet så det tappar sin själ. Snarare tvärtom, så är det även producentens uppgift att även veta när det är läge att agera ”kreativt beskyddande”. Ofta har dock många – framförallt i början av sin karriär – en tendens att vara allt för ”kreativt beskyddande” över sina projekt, ovilliga att kanske alls anpassa sig eller tänka om efter de faktiska förutsättningarna. Resultatet av detta är ofta att man inte får igenom tänkt finansiering och/eller får någon distribution på sin film.

FÖLJER MARKNADEN
För att en producent ska kunna göra ett bra jobb så gäller det att denna är uppdaterad på de ekonomiska och politiska förutsättningarna som påverkar möjligheten att finansiera och producera film på, så som t.ex. villkoren för filmatalet i Sverige, reglerna för EU:s stödsystem och andra stödsystem och regelverk runt om i Europa och övriga världen. Producenten behöver även vara medveten om trender på marknaden och känna till konkurrerande filmprojekt. Denna måste även ha bra kunskap om olika underleverantörer och andra samarbetspartner – inte minst på distributionsområdet. Där det är producentens uppgift att veta vilken distributör som bäst lämpar sig för varje enskild film. Att säkra distribution av filmen – med så väl sales agents, Tv-stationer, bio-, DVD- och VOD-distributörer – är förutom finansieringen, en av producentens allra viktigaste uppgifter.

HITTAR PROJEKT ATT DRIVA IGENOM OCH FÖRVALATA
Oftast är producenten den som hittar ett projekt eller får det skickat till sig. Vissa producenter initierar även projekt själva, genom att anlita manusförfattare för att skriva manus baserat på deras idéer eller kanske någon bok dom förvärvat rättigheterna till. Producenten är även den som letar upp talanger inom olika områden som t.ex. regissör, manusförfattare, fotograf, klippare osv.- och får dem att samarbete. Självklart så har t.ex. även regissörer egna idéer om vilka dom vill jobba med – precis som manusförfattare har egna idéer om vilka regissörer dom tror skulle passa. Dock har producenterna väldigt mycket mer inflytande här än man skulle tro, eftersom vilka personer som knyts till projektet är så tätt sammankopplat med hur filmen kan finansieras. Det gäller inte minst skådespelare – där ”bankbara namn” ofta är villkorad större delen av finansieringen. Där förs ofta dialogen i form av ”shopping listor”. Där man listar – eller avtalar om – tänkbara alternativ inom de olika funktionerna eller rollerna. Alternativ som både regissör, producent, distributörer och finansiärer kan tänka sig – för att sedan försöka hitta något att enas om. Regissörer och författare kan på samma sätt ha listor på vilka tänkbara samarbetspartners producenten får vända sig till vad gäller finansiering och/eller distribution, även om det inte är lika vanligt.

En stor utmaning för producenten är sedan att försöka skapa ett så bra arbetsklimat som möjligt så att alla inblandade i processen: Finansiärer, distributörer, manusförfattare, regissör och övriga anställda känner att dom vill göra samma film och dessutom har förtroende för varandra. Lyssnar och tar in varandras åsikter och förädlar dem, snarare än att de tävlar om att driva igenom enbart sina egna idéer eller åsikter. I grund och botten handlar det om kommunikation – och det är producenten som är spindeln i nätet i den här kommunikationen. Det är han som för främst för dialogen med de olika parterna och försöker hitta lösningar som alla kan enas om. Ibland så kommer t.ex. regissören inte alls vara närvarande vid möten med finansiärer och distributörer – och kommer kanske till och med in ganska sent i projektet när manuset i princip är helt färdigt och vissa skådespelare redan är knutna till projektet (och villkorad finansieringen). I andra fall är regissören mer av en auteur och är den som initierar projektet, kontaktar producent – och är sedan med i de flesta möten som kommer beröra kreativa beslut så som rollbesättning eller val av produktionspersonal.

En hel del producenter har även mer långsiktiga samarbeten med författare och/eller regissör, där det finns dimensioner av talangutveckling som kan liknas vid en form av filmskola eller ett upplägg som kan jämföras med den en tränare och en elitidrottare har. Där producenten inte bara är med och sätter upp kortsiktiga mål för enstaka produktioner, utan även är med och sätter upp karriärsmål på lång sikt. Där det t.ex. kan handla om att man planerar produktioner strategiskt så att man börjar med en film som kanske är enklare att finansiera, för att lättare kunna göra nästa – som hade annars hade varit svårare.

POSITIONERAR FILMEN
Som vi varit inne på tidigare så är producenten den som är med och affärsutvecklar filmprojektet. Vad innebär då detta i praktiken? Främst innebär det att vara med och identifiera filmens målgrupp och syfte. Att ta reda på vilken genre filmen kan tänkas vara är en viktig del i det hela, eftersom hela filmbranschen bygger på handel med filmer som kategoriseras i olika geners. Därför måste producenten kunna berätta för distributörer och finansiärer vilken genre och vilken målgrupp filmen har – för att dessa ska veta dels vad det är dom ”köper” (=är med och finansierar och/eller engagerar sig i på annat sätt). Det handlar också om att ta fram utvecklings och produksplaner, där budget och finansieringsplanen är bland de viktigare dokumenten (senare tillsammans med dokument som styrker allas insatser och nyckelpersoners medverkan). I processen kommer oftast en viss ”marknadsanpassning” av projektet (och manuset) ske. Inte nödvändigtvis så att filmen anpassas för en större publik, men den kommer anpassas mer mot de tilltänkta aktörerna och visningsfilmerna. En film som är främst är avsedd för att bygga sin framgång visa visningar på festivaler och/eller uppskattning från kritiker kommer anpassas för detta. En film som är tänkt att nå framgång via många besök på bio kommer anpassas för det, medan en film som främst är tänkt att distribueras på video och säljas direkt till utlandet kommer anpassas efter det. I vissa fall kommer en hel affärsplan tas fram för filmen. I andra fall räcker det med vissa viktiga styrdokument så som tidsplan, budget, finansieringsplan, medverkande och inte minst distribution- och försäljningsplan.

PROJEKTLEDA PROCESSEN
Producentens uppgift är även att projektleda filmen genom de olika faserna: Manusutveckling, paketering, förproduktion, produktion, efterproduktion, marknadsföring, lansering och förvaltning (inklusive initial försäljning). Producenten är den som ansvarar för den fysiska produktionen av filmen och ansvarar för att allt avtalat leveransmaterial till olika distributörer, säljagenter och andra intressenter håller avtalad teknisk standard, innehåller de överenskomna ”elementen” (t.ex. avtalade skådespelare och andra produktionsvärden) – och är utfört på avtalat sätt. Producenten har även produktions- och administrationsansvar, vilket bl.a. innebär budget- och arbetsgivaransvar – samt inte minst ansvar för att rapportera, administrera och redovisa projektresultatet till intressenter (t.ex. distributörer, finansiärer, samproducenter m.fl.).

Inom ramen för lansering och förvaltning så ingår även ett visst arbete med marknadsföring och PR (det arbete som inte distributören själv tar hand om). Det kan t.ex. handla om att styra upp intervjuer, producera en bakomfilm, leverera pressbilder, poster och trailer på filmen.

När man når ”förvaltningsfasen” så går producentens arbete mer ut på att se över behovet av nyutgåvor, remake’s, spinn off’s och eventuella kringprodukter. Eftersom film är en konstnärlig verksamhet som i grunden handlar om att producera och framkalla känslor så måste en medvetenhet om den dimensionen hela tiden finnas med i de beslut som fattas. Rätt beslut ekonomiskt kanske inte är rätt beslut om man tar hänsyn till vilken effekt det har på känslorna. Billigast är med andra ord inte alltid bäst, men mer om detta senare.

MANUSUTVECKLING
Manusutvecklingsprocessen börjar med att producenten – kanske tillsammans med ägarna i bolaget om denna är anställd – tar ett internt produktionsbeslut. D.v.s. ett beslut om att gå vidare med ett projekt och söka ytterligare finansiering och/eller avsätta egna resurser för att utveckla manuset vidare. Här handlar det om att se över vilka rättigheter som behöver lösas t.ex. vad gäller eventuella förlagor (om manuset som ska utvecklas t.ex. är baserat på en bok, datorspel eller verkliga personer/händelser). I det här steget är det få personer inblandade. Det handlar om främst: Producent, manusförfattare och i viss mån regissör (som vi varit inne på tidigare så kan regissören i vissa fall komma in långt senare). Att initiera en sådan här projektgrupp för filmen, kan liknas vid att bilda familj – det är viktigt att alla förstår och respekterar varandra. Man behöver inte alltid hålla med varandra, men precis som en familj som planerar en resa – så måste man respekter och lyssna på de andra i ”familjen” och vara redo att kompromissa. Annars kommer man ingenstans. I mångt och mycket så kan man säga att manuset som sedan utvecklas egentligen bara är ett symptom på hur väl den här familjen fungerar. Om ”familjen” är splittrad i förhållande till vad det är för film som ska skapas och vad som är viktigt, så kommer det snabbt lysa igenom – som reserutt utan tydlig destination. Det gäller därför för producenten att försöka behålla ett fågelperspektiv så mycket som möjligt, för att i den mån det går se när ”familjen” inte agerar samspelt och börjar dra åt olika håll. Resultatet av ett sådant beteende brukar ofta bli att manuset spretar åt lite olika håll, inte känns fokuserat nog och att resultatet känns som en konsstig blandning av flera olika filmer (vilket det ju på ett sätt är). Som att låta personer som vill åka åt olika håll beskriva sitt resmål.

Delvis för att ytterligare få in oberoende synpunkter så anlitar producenten därför ofta dramaturger som kan ge förslag som leder manusutvecklingen åt rätt håll. Ofta kan dramaturger även agera bollplank och ge förslag på förbättringar och identifiera sådant som råkat försvinna mellan olika manusversioner (utan att det kanske varit meningen) – eller hitta andra svagheter i manuset och ge förslag på förbättringar. Producenten kan även anlita andra experter som kan ge feedback inom er specifika sakområden. Det kan t.ex. handla om läkare som ger medicinska utlåtanden om t.ex. sjukdomar, operationer eller dylikt som förekommer i manus – eller om vapenexperter, stunt-koreografer som ger utlåtande om actionscenerna. I vissa fall så har producenten mer en redaktionell roll under manusutvecklingsfasen och styr över innehållet ungefär på samma sätt som en redaktör på en tidning, d.v.s. producenten har den avgörande beslutanderätten över innehållet. Annars är producenten mest den som sammanställer alla intryck från finansiärer och andra intressanter och ger förslag på hur vilken väg utvecklingen ska ta för att dels få till ett produktionsbeslut – men inte minst för att filmen ska bli så bra som möjligt ur alla aspekter inklusive det mer ”affärsmässiga” perspektivet.

PAKETERAR, FÖRHANDLAR & ADMINISTRERAR
När manusutvecklingen är klar, eller parallellt med att den pågår, så börjar producenten att – i samråd med regissören – knyta de nödvändiga resurserna till projektet och forma ett mer paketerat projekt – ett ”paket” – som går att sälja in distributörer och finansiärer. Det handlar förutom om att bygga en projektstruktur och organisation, återigen om att ta fram viktiga styrdokument som tidsplan/aktivitetsplan, avtal med nyckelpersoner som är villkorade för finansieringen (t.ex. skådespelare och regissör), budget, finansierings- och likviditetsplan.

I finansieringsplanen så framgår alla tilltänkta parters insatser. Hur stor del som finansieras via produktionsstöd och övriga ”mjuka pengar”, hur mycket som kommer består av förskott/pre-sales, samproduktionsmedel från samproducenter så som filmfonder, riskapitalbolag och andra produktionsbolag, hur stor andel som består av praktiska insatser i form av t.ex. arbete och teknik, intäkter från produktplacering osv. Som vi tidigare nämnt så har producenten oftast inte speciellt mycket pengar att stoppa in själv i filmen – utan producentens insats består oftast av teknik- och/eller arbetsinsats. Det ska även framgå hur mycket av finansieringen som är säkrad (bekräftats av finansierande motpart) – och vilka delar man förhandlar om, samt vilka som man ännu saknar.

När det gäller ekonomi, så är det viktigt att producenten inte bara utvecklar en budget och finansieringsplan, utan även en likviditetsplan – som beskriver hur mycket pengar som projektet kommer ha tillgång till vid varje givet tillfälle. Det handlar om en plan där man redovisar vilka intäkter som beräknas komma in när, vilka kostnader som uppstår/betalas ut när – och hur eventuella brygglån som används för att stärka likviditeten (överbrygga likviditetsbrister) – är strukturerade. Även eventuella ”tax credit”-upplägg som påverkar likviditeten bör föras in.

Producenten har som sagt även det administrativa ansvaret över produktionen. Det som brukar kallas för produktions och administrations ansvar. Vilket förutom ansvar över budget och avtal även innebär sådant som ansvar över försäkringar, löneutbetalningar, bokföring, fakturering (och betalning av fakturor) samt inte minst ansvar över de bankkonton som produktionen och/eller företaget har (om det är ett litet företag som inte har separata konton för olika produktioner). I försäkringarna så ingår även att förhanda fram en s.k. färdigställande garanti (eller ”Completion Bond” som är den engelska termen) – vilket är en försäkring som finansiärerna kräver ska finnas, då den försäkrar deras finansiella insatser mot risken att produktionen inte färdigställs för att man t.ex. inte lyckats hålla budget eller dylikt. Försäkringsbolaget träder i dessa fall då in och ”tar över” produktionen och färdigställer filmen åt producenten – alternativt i vissa fall betalar tillbaka finansiärernas insatser (det beror lite på vilket som är billigast och minst riskfyllt för försäkringsbolaget). Eftersom dessa försäkringar ofta är ett krav för finansiering – och försäkringsbolagen har krav på vilken personal som ska anlitas t.ex. gällande line-producer, produktionsledare, inspelningsledare, ekonomipersonal osv.- så blir även dessa funktioner i produktionen (som inte primärt har ”ett konstnärligt syfte”) – mycket viktiga. Även sådant som att få till bra rutiner för bevakning, redovisning och utbetalning av royalties tillhör producentens arbetsuppgifter i den här fasen.

Det bör dock påpekas att producenten inte alltid gör alla dessa arbetsuppgifter själv. Ofta har han/hon hjälp av t.ex. en ekonom och line-producer med budgetarbetet och en jurist vid förhandlingar och avtal – och inte minst kanske en assistent eller biträdande producent som hjälper till med de lite mer praktiska administrativa sysslorna. Alla producenter arbetar ju olika, så exakt vilka delar producenten fokuserar på respektive lägger ut på andra varierar. Oavsett så är det ju producenten som ansvarar för att utforma arbetsfördelningen – och för att rekrytera dessa personer som ska bistå i processen.

Riskanalys och åtgärdsplan
Ytterligare en sak som producenten gör, men kanske inte alltid är så medveten om, är att se över riskerna i projektet – och vad som kan göras åt dem. I vissa fall görs en fullständig riskanalys och åtgärdsplan – vilket kan vara att föredra. Det handlar om sådant som att analysera marknaden och identifiera riskerna i form av konkurrerande projekt, minskad efterfrågan på den typ av film man utvecklar, ekonomisk och/eller politisk instabilitet som påverkar marknaden (t.ex. lågkonjunktur, turerna kring filmavtal osv) – och inte minst trender och eventuella förändringar i målgrupp som påverkar marknaden (skräckfilm kanske t.ex. plötsligt sjunker i popularitet i den tilltänkta målgruppen, medan dramafilmer ökar eller dylikt).

När det gäller ekonomiska risker så gäller det förproducenten att ha koll på sådant som risken för avhopp från tilltänkta finansiärer, ökade utvecklings- eller produktionskostander, bristande budgetkontroll, föresenade utbetalningar, uppköp eller politiska beslut som påverkar samproducerande parter – samt inte minst risken att bli utsatt för bedrägeri, förskingring eller stöld. Hand i hand med de ekonomiska riskerna går riskerna kring tidsstyrning där producenten ser över sådant som dålig planering, bristande logistik, orealistiska tidsmål, brister i inspelningsschema mm. Tidsstyrning och ekonomiska risker hänger även ihop med risker kring de egna medarbetare vad gäller t.ex. sjukdom, avhopp, bristande lojalitet – t.ex. andra engagemang, andra mer lockande projekt, familjer som ställer krav, konflikter mellan medarbetarna och värsta fall ”myteri” i form av att någon av medarbetarna på ett eller annat sätt försöker ta över projektet (se t.ex. fallet med filmkonsulenten Lisa Ohlin, som tog över regijobbet på Simon och Ekarna – eller flera fall där dominerande skådespelare – mer eller mindre – försöker ta över regijobbet från regissören). Det handlar även inte minst om risken för felrekrytering, d.v.s. att man råkar anställa någon olämplig med bristande erfarenhet, talang och/eller som kanske inte har den trovärdighet hos finansiärerna som krävs. Man ska naturligtvis inte se finansiärer, egna medarbetare eller andra samarbetspartners som potentiella hot, men man måste vara medveten om riskerna.

Tekniska risker kan röra sådant som dålig prestanda på utrustning, kompatibilitet och inte minst bristande kunskap om tekniken. En av de viktigaste riskerna att se över är riskerna med exponering i olika former av media, t.ex. vad gäller vad journalister och bloggare skriver – samt hur PR och marknadsföring slår (t.ex. risken för fel effekt, dåligt rykte) – men även risker som följer med piracy och/eller annan okontrollerad spridning av filmen (som kan påverka betalningsviljan hos inköpare och i förlängningen försäljningen). Det handlar även om risken för t.ex. att fel versioner eller dylikt sprids. Det gäller dock att inte enbart göra en riskanalys, där man identifierar alla riskerna och gör en bedömning av både sannolikheten och konsekvenserna i riskerna – man måste även jobba med att ta fram en åtgärdsplan där man har en plan för vad som ska göras om det skulle behövas, samt inte minst vad som kan göras i förebyggande syfte.

FÖRPRODUKTION
Under förproduktionen är producenten den som antingen själv – eller om denna lägger ut uppgiften på en line-producer eller produktionsledare – att organisera ett produktionskontor åt produktionen. En plats där alla som arbetar med förberedelserna inför inspelningen kan hålla till eller i alla fall utgå från. Producenten styr upp möten med de olika formavdelningarna foto, ljud, scenografi, kostym, rekvisita och vissa fall även effekt-team m.fl. Detta för att alla ska få en chans att prata samman sig så dom jobbar mot samma vision. Eftersom de olika avdelningarnas arbete i så hög grad påverkar varandra, så är det även viktigt att dom får till en bra dialog – och även om det är regissören som ansvarar för filmens övergripande vision så ligger mycket av ansvaret på att kommunikationen mellan avdelningarna fungerar, på producenten.

När det gäller de rena produktionstekniska aspektera så handlar arbetet om att först och främst bryta ner manuset, för att få en uppfattning om vilka resurser som behövs. Vilka skådespelare som är med i vilka scener. Hur många statister som behövs i varje scen. Vilken typ av scenorgrafi och rekvisita som behövs. Denna nedbrytning av manuset går producenten sedan igenom med så väl regissör som de olika avdelningarna i formteamet och sluter en överenskommelse som man använder som underlag för att ta fram en budget och ett inspelningsschema. Det måste naturligtvis sedan finnas utrymme för att göra vissa ändringar utifrån den här planen, men det kommer vara den här som är utgångspunkten – och det kommer handla om att vill man ha mer av något i en scen, så kommer man få dra in på något i en annan. Vissa saker kommer heller inte vara förhandlingsbara eftersom de påverkar regissören så mycket – så har denna sagt att det räcker med fem statister på dansgolvet i en viss scen, så blir det svårt att öka det till 500 vid ett senare tillfälle. Precis som regissören får stå sitt kast om denna sagt att han ska filma hela filmen med sin mobilkamera, även om man plötsligt känner att man hellre haft en RED.

När så budget och inspelningsschema är klart så skriver producenten avtal med alla inblandade, där A-funktionernas avtal även innehåller en budget som ska följas. Scenografen får en budget över scenografi-kostander, fotografen en budget över teknik/foto kostnader, kostym får sin budget, ljud får sin osv. Det är sedan upp till de olika avdelningarna att upphandla utrustning, inköp och hyror inom ramen för denna budget. Alternativt om producenten eller produktionsledaren upphandlar hela eller delar av budgeten åt dem. Vanligtvis så anlitar även producenten, line-producer’n eller produktionsledaren en platschef som hanterar sådant som tillstånd att filma på alla olika tilltänkta platser och organiserar transport, boende och viss mån mat. Producenten är även den som är ytterst ansvarig för att allt är för säkrat under inspelningen, så väl anställda, teknik som alla inspelningsplatser man nyttjar. Producenten måste även bygga upp en organisation för att hantera projektets ekonomi vad gäller t.ex. löneutbetalningar, fakturahantering, handkassor och försäkringar. Sista men inte minst är ju producenten den som löneförhandlar eller som sätter upp ramarna för de löneförhandlingar som en line-producer eller produktionsledare tar hand om.

INSPELNING
Under inspelningen är producenten den som rapporterar hur mycket man spelat in, hur man ligger till i budget och hur resultatet blivit – till distributörer, finansiärer, försäkringsbolag och andra intressenter. Producenten sköter även en hel del kontakt med press- och media (om inte distributören tar hand om detta eller producenten lagt ut det på en PR-firma). Producenten för även, vid behov, tillsammans med regissören – en dialog med manusförfattaren om eventuella justeringar i manuset (det kan t.ex. handla om budgetjusteringar eller justeringar utifrån ändringar man gjort på inspelningsplats av det man redan spelat in). Alla ändringar måste naturligtvis även de rapporteras till alla filmens intressenter. Det viktigaste uppdraget under inspelning är dock att driva produktionen framåt med bra kvalitets- och kostnadskontroll samtidigt – och det är ofta just i dragkampen mellan kvalitet och kostnad som den svåra balansgången sker. Det gäller att hålla nere kostnaderna på rätt saker, så det inte går ut över kvaliteten. De viktigaste personerna som producenten för dialog med här är naturligtvis först och främst regissören som ofta har ganska stor kreativ frihet under de ramar man satt upp för produktionen innan inspelning (där vissa ju är villkorade finansieringen) – d.v.s. så länge inte regissörens beslut påverkar budgeten eller ekonomin i projektet i någon större utsträckning så lägger sig producenten sig oftast inte i. Skulle dock regissörens beslut leda till att man hamnar efter i schemat, drar över budget eller levererar en film som avviker från den producenten ”sålt in” till finansiärerna så tillhör det producentens uppgift att ta en diskussion om dessa beslut. Utöver regissören så tar talar producenten främst med den som är line-producer och/eller produktionsledare för produktionen och har det operativa ansvaret över produktionen på plats. Producenten kanske inte alltid kan vara på plats vid inspelningen, t.ex. om han har flera produktioner i gång samtidigt och kanske har en annan film som är i klippstadiet som denna måste följa – eller har möten på andra ställen om andra projekt som är i utveckling. Utöver detta så för producenten naturligtvis en dialog med ekonomipersonal om t.ex. kostnadskontroll och med jurister kring alla avtal och hur de står sig i förhållande till de faktiska förutsättningarna.

EFTERPRODUKTION
Under efterproduktionen är producentens viktigaste uppgift att se till att processen flyter på smidigt enligt plan och på budget – samt att allt nödvändigt material kan levereras. Ibland utför producenten detta arbete själv, ibland så tar han hjälp av en line-producer och/eller post produktionskoordinator som hjälper till med kostnadskontroll, organisation och koordinerar klippning, ljudläggning, digitala effekter och samarbetet med film- och tekniklabb. Inför själva klippningen måste producenten även se till att scriptan (eller någon annan) levererar en kopia av manuset som stämmer överens med alla de ändringar som gjordes i anslutning till inspelningen (t.ex. justeringar i dialog, scener som strukits eller ändrats).

Producenten för även, tillsammans med regissören, en dialog med manusförfattaren för att se över behovet av eventuella ändringar, strykningar och eventuella kompletteringar under klipparbetet. Vid behov organiseras även kompletterande inspelning av material, oftast med lite mindre team (så kallat 2: nd unit inspelning). Producenten rapporterar även hela tiden hur arbetet fortlöper (och eventuella avvikelser från manus, schema och budget) – till distributörer, finansiärer och försäkringsbolag. Tillsammans med jurist och ekonom så säkerställer även producenten att filmen fortsätter hålla budget och att alla nödvändiga avtal finns på plats.

Under efterproduktionen påbörjas även ett mer intensifierat arbete med public relations och marknadsföring – och producentet börjar tillsammans med de olika distributörerna förbereda för lanseringen genom att ta fram pressbilder, presentationstexter, faktablad, affischer, one sheets och inte minst trailer, hemsida och annat marknadsföringsmaterial. Producenten tillverkar naturligtvis inte allt detta själv, utan upphandlar tjänsterna – och ser även till att rådgöra med regissören under hela processen.

LANSERING
Under lanseringen av filmen är producenten den som koordinerar och/eller assisterar i PR-arbetet (lite beroende om man tagit in en PR-byrå eller inte – och hur stor del av lanseringsarbetet som de olika distributörerna tar hand om). Det handlar om att styra upp intervjuer, skicka ut pressreleaser, organisera förhandsvisningar och dylikt, koordinera allt cross promotionarbete – och inte minst att marknadsföra filmen mot olika festivaler. Producenten är även den som – i sammarbete med sin säljagent – representerar filmen på olika filmmarknader, medan regissören är den som representerar filmen på festivaler och inför kritiker och media. Under lanseringen så följer även producenten upp de olika distributörernas – arbete med filmen och ligger på om rapportering kring vilka aktiviteter de genomför och hur försäljningen går. Producenten redovisar sedan i sin tur detta till finansiärer, egna medarbetare och andra intressenter i filmen. Producenten ser även över behovet och intresset av uppföljare, re-makes, spinn off’s och kringprodukter.

ATT TA BETALT
Det florerar en hel del myter när det gäller producentens sätt att ta betalt för sitt arbete. Den främsta kanske är att producenten täljer guld med fällkniv och enkelt tjänar en massa pengar på andra människors arbete. Även om det finns vissa producenter i Hollywood som tjänar enormt mycket pengar så kan inget vara mer felaktigt. De flesta producenter arbetar minst lika hårt som regissörerna, tar oftast mycket större ekonomiska risker – och kämpar med att få sin ekonomi att gå ihop. En annan myt är att producenten bara tjänar pengar om en film går med vinst (eller i alla fall bör göra det). Sanningen är den att de flesta producenter inte skulle kunna överleva om så var fallet, eftersom så få filmer går med vinst. Sanningen är att producenter som de flesta andra tar ut ett arvode för sitt arbete, ett s.k. produktionsarvode för att denna administrerar projektet (och i vissa fall tar den ekonomiska risken). Arvodet brukar ligga mellan 10-20% av budgeten lite beroende på karaktären på projektet. Dock är det ganska vanligt att producenter – som vill äga sina egna filmer – satsar hela eller delar av detta arvode som en del av finansieringen av filmen och på så sätt blir större delägare i filmen.

Ersättningsmodellerna för en producent kan mot bakgrund av detta se väldigt olika ut. Man kan antingen vara anställd producent på ett bolag med en fast lön precis som vilken form av anställning som helst. Man kan också vara frilansande producent som producerar t.ex. utlagda produktioner åt andra och då tar ut ett produktionsarvode för detta – utan avsikt att bli delägare i filmen. Den vanligaste modellen är nog dock sannolikt att en producent kombinerar dessa modeller och tar ut en lite lägre lön, samtidigt som man låter en del av produktionsarvodet gå in som andel i filmen och en del utgöra del av finansieringen så man blir delägare. D.v.s. i grunden handlar det om fast arvode kontra andel – alternativt en kombination av de båda. Varav det senare sannolikt är det vanligaste.

När en producent investerar t.ex. del av sitt produktionsarvode i filmen så blir denna då delägare i filmen och måste då förhandla villkoren för detta med de övriga finansiärerna. Det gäller t.ex. hur hög andel av intäkterna som insatsen ska motsvara och vart i turordningen som producenten ska hamna. Turordningen är ofta viktigare än procentsatsen eftersom det avgör var i kedjan man hamnar och hamnar man för långt bak kan det innebära att det inte finns några pengar kvar att fördela, trots att filmen spelat in bra med pengar. Ofta så betalas t.ex. insatser i form av riskkapital och andra kontanta insatser ut först, innan ersättningar i form av arbete (som t.ex. produktionsarvode). Producenten måste därför inte ha stenkoll på avtalen som påverkar intäkterna. Avtalen styr och påverkar vad producenten är berättigad till, hur länge, nivåer osv. Viktigt att veta att alla kostander är – definierade kostander – d.v.s. hur de definieras i avtal. Det är speciellt viktigt när det gäller de tredjeparts avtal som producenten ingår med distributörer där t.ex. deras kostander för marknadsföring och försäljning, inte handlar om vilka kostander dom faktiskt har – utan hur dessa kostander definieras i avtalet mellan producenten och distributören. Därför väljer vissa producenter att ingå så kallade ”itemized deals” där man får godkänna kostnaderna i förväg, även om det kan vara krångligare och vissa fall begränsa distributörens möjligheter att exploatera filmen. Alternativt så ser man till att styra över kostnaderna genom att sätta ett ”tak” för dem. Till detta kommer ytterligare en viktig aspekt som handlar om redovisning av intäkter och rätten till revision. Det som kallas ”collecting”. Antingen redovisar distributören till producenten som fakturerar beloppet, eller så arrangeras ett s.k. ”Collection Account” som både producenten och distributören har tillgång till där man kan granska alla intäkter och utgifter för filmen – alternativt så lägger man ut hela den här processen på en ”Collection Agency” som specialiserar sig på att ta tillvara på producentens ekonomiska intressen i förhållande till distributörer. Vilket som är lämpligast beror sannolikt på storleken på produktion och producentens egen erfarenhet, samt hur bra och långgående samarbete man har med distributören.

När det gäller rena anställningsavtal för producenter så är det inte helt ovanligt att ha olika former av bonus system inbakade i avtalet. Det kan t.ex. röra sådant som bonus i fall filmen erhåller stöd från svenska filminstitutet, vilken typ av distribution och marknadsföringen den får, mål för utlandsförsäljning, publik-, festival- och kritikerframgångar – samt inte minst ersättningsmodeller för re-makes, spinn off’s och uppföljare. I rena anställningsformer är ersättningarna mer kopplade till yttre mätbara faktorer än intäkter och definitioner i andra avtal, vilket gör att man blir mindre beroende av dem. På gott och ont, eftersom det som oerfaren producent kan vara svårt att förhandla fram ”rättvisa” villkor för sådant i förväg.

HANTERA KÄNSLOR
Det som skiljer filmproduktion från många andra industrier är att det egentligen inte handlar om att tillverka fysiska produkter – utan att framkalla känslor hos publiken. Det handlar mer om att skapa upplevelser än om tillverkning. Känslorna måste därför stå i centrum för alla beslut och producenten måste hela tiden ha en enorm medvetenhet om hur alla beslut so fattas påverkar det som det i grunden handlar om – möjligheten att framkalla känslor hos betraktaren. Många känslor är ju i grunden väldigt primitiva och vi berörs av det som stimulerar vår hjärna, våra hjärtan, våra magar och våra kön. Det är därför ingen slump att de flesta filmskådespelare är attraktiva, att filmen innehåller klassiska musikstycken eller någon sexscen – eller att publiken gillar att äta popcorn i biosalongen. Allt bidrar till en helhetsupplevelse som kommunicerar till publikens känslocentraler – även om de inte är medvetna om det.

Även om producenten eller regissören har begränsad möjligt att påverka den här upplevelsen när projektet väl är klart, så betyder inte det att man är maktlös inför den. Tvärtom är det extra viktigt att förstå det sammanhang där filmen kommer visas. Att ha det klart för sig redan när man utvecklar filmen och ha det som mål att jobba mot. Man måste förstå det kulturellt, socialt och kognitiv – vilka grundläggande känslor det är publiken vill få stimulerade. Gör man en ”dejt Movie” så handlar det i mångt och mycket om att man ska bli känslomässigt berörd i hjärtat – men inte från reaktionen på filmen – utan från reaktionen hos den man ser filmen med (vilket är en avgörande skillnad) – för publiken på en sådan film är blickarna från den man är på dejt med är viktigare än blickarna från skådespelarna på duken. Där är skratt, spänning och viss mån sensualism känslolägen som kanske framkallar reaktioner som för människor samman, vilket då är filmens syfte. Det är känslor som gör att publiken söker bekräftelse eller trygghet från den man ser filmen med – det sociala sammanhanget. Dessa finns alltid, men ser olika ut, t.ex. kan man jämföra med t.ex. familjefilmer var syfte – utöver ren underhållning – kanske är att de ska kunna fungera som samtalsämne för hela familjen även när filmen är slut. Det kan handla om sådant som att stimulera barnens kreativitet och fantasi och få dem att ställa frågor till sina föräldrar. Det är det sociala sammanhang som en sådan film hamnar i. Vilket kan jämföras t.ex. med filmer som främst är avsedda att visas för cineaster och filmkritiker – och sedan diskuteras på tidningarnas kultursidor, bloggar osv. Där handlar det mer om att stimulera människors intellekt. Ge dom något dom kan skriva och tycka till om. Något att debattera. Något som känns viktigt.

Precis på samma sätt så måste man förstå de kulturella aspekterna i filmen och upplevelsen. Både i förhållande till om det kulturella innehållet kommer vara begripligt av de som ser filmen. Bygger filmen på för mycket den nationella kulturen så kommer den också bli nationellt bunden. Det är därför action- och spänningsfilmer som Beck fungerar bättre utomlands, än komedier som Sällskapsresan. Eftersom komedi är mer kulturellt bundet. Allt detta gäller inte enbart i förhållande till hur publiken tolkar filmen, utan även hur de man skapar filmen tillsammans med gör det. Det kan handla om allt från att skådespelare inte vill synas i ett visst sammanhang, till kulturkrockar mellan generationer och personer med olika erfarenhet och bakgrund.

Det här får som störst effekt när det gäller hur producenten – tillsammans med regissören – väljer produktionsmetod och strategi för inspelningen. Ofta kan det vara motiverat att försöka bygga en form av lärande produktion, där de största utmaningarna för de inte hamnar direkt i början. Utan att man ger team, skådespelare och regissör en möjlighet att bli varma i kläderna. Lära känna varandra, lära sig utrustningen och även bygga upp lite erfarenhet. Sedan kan man öka komplexiteten i scenerna efter hand. Både regissören och producenten måste även planera produktionen utifrån de känslolägen som ska finnas i scenerna – och ta hänsyn till det när man skapar förutsättningarna. Den här processen brukar i bland kallas för att ”ladda rummet”. Där regissören och producenten kanske i vissa situationer pratar samman sig och medvetet styr känslorna i arbetsmiljön för att lättare kunna framkalla känslor som kontroll/kaos eller lugn/stress. Det kan t.ex. handla om att medvetet förlänga eller för korta inspelningstiden för vissa scener eller sekvenser, styra hur mycket personal och andra resurser som finns på plats alternativt hur noga planeringen av olika sekvenser är genomförd. Alla dessa val bidrar till en viss handlingstendens hos de inblandade. Att styra över den är ett av de kraftigaste verktygen en regissör har till sitt förfogande – och det är viktigt att en producent är medveten om och förstår det redskapet, samt ser till att det används på ett etiskt försvarbart sätt.

På samma sätt som under inspelningen så måste även producenten vara medveten om allt det här under förproduktionen, t.ex. i alla möten man planerar och i förhållande till att vika resurser man avsätter för olika saker. Därför behövs t.ex. en medveten även om hur varje post i budgeten kommer påverka känslorna genom de förutsättningar de bidrar till. T.ex. är det inte säkert att man kan använda alla teknik bara för att man avsätter resurser i teknikbudgeten – för det förutsätter ju att det finns personal som har kunskap om tekniken, samt det finns tillräckligt med tid för att använda den. Alla dessa beslut är något som producenten måste föra en dialog med regissören kring – och även diskutera med alla övriga A-funktioner. Det gäller även för producenten att skapa förutsättningar för att mer informella möten ska ske och vänskapsband kunna utvecklas. Något som t.ex. kan styras över vilka personer som bor nära varandra (om man t.ex. är ute på location), åker i samma bilar till inspelningsplats – och inte minst vilka man anställer – och hur väl man tror att deras samarbete kommer fungera.

I vissa fall – lite beroende på hur erfaren/insatt regissören är i alla olika delar och hur mycket tid denna har – så kan producenten själv tvingas göra vissa av de val som kanske i grunden är konstnärliga. Det kan t.ex. handla om ansvarsfördelning mellan olika avdelningar, t.ex. vad i manuset som är scenografi och vad som är rekvisita (gränsdragningen kan ibland vara svår) – var gränsen för de olika manusdagarna går – och när byten i kläder, frisyrer osv sker. Anledningen till att dessa beslut ibland kan hamna på producenten bord (eller produktionsledarens) – har att göra med att det kan hänga ihop med budget.

För att beslutsordningen inte ska bli allt för komplex, så utformar producenten därför ofta en exekutivgrupp som har ett mer övergripande ansvar vad gäller filmens vision och större ekonomiska beslut. Där ingår oftast förutom producenten, regissören och line-producer – och eventuellt även representanter för distributörer, samproducenter eller andra finansiärer. När det gäller själva ”looken” på filmen så ser man till att sammanföra alla ansvariga för de olika formavdelningarna till ett formteam bestående av fotograf, ljudtekniker, scenograf, rekvisitör, kostymtecknare/kostymör, maskör – och i förekommande fall även ansvarig för stunt och/eller specialeffekter. Formteamet för sedan en dialog med exekutivgruppen för att se till att kunna genomföra filmens formvision inom ramarna för given budget. Det är sedan producentens uppgift att se till att så väl exekutivgruppen som formteamet har regelbundna möten för att följa upp att allt går enligt planering.

Speak Your Mind

*