Cannesbloggen, 11 oktober 2011

Idag fick jag besked från EAVE om vilka datum intervjuerna kommer hållas och var. Kunde välja mellan olika datum och städer runt. Det fick bli Stockholm. Där intervjuerna kommer hållas den 10-11 November. Var iofs lite sugen på och ta en weekend i Paris, men det får väl bli en annan gång…

Idag tog jag även en fika med en kompis som jag jobbat med till och från på olika produktioner under lite drygt 10 års tid. Hon var bla biträdande producent på SKILLS och skötte även kostym och viss statistcasting. Hon var även med mig i Cannes första året (2010) när vi var runt och träffade olika bolag. Här är en bild på oss från Cannes 2010.

Hur som helst. Hon hade precis gjort ett kort inhopp på en produktion som spelas in i Norge, med ett team bestående av ganska många debutanter. Jag sitter ju själv nu och kipper en kortfilm som också är gjorda av debutanter och vi kom därför in på lite olika vanliga saker som debutanter brukar glömma i sina projekt – och hur det brukar se ut på ”debut projekt” kontra projekt som styrs av mer erfarna. Hur arbetsförhållandena är osv. Hon visade mig några ganska talande bilder som hon tagit, som jag fick lov att dela med mig av här på bloggen.

Den första bilden (nedan) är en bild på hur produktionskontret såg ut innan hon anlände till platsen. Lite lagom rörigt så där, vilket kanske inte är så bra om man tex snabbt ska få tag de kläder till de olika skådespelarna som behövs en viss specifik inspelningsdag. Det blir lätt att saker glöms eller försvinner då. (en rolig detalj i bilden är också påsarna från COOP, Ullared och IKEA – som visar exakt hur glamorösa butiker filmskapare brukar shoppa i…)

Den andra bilden (nedan), tagen tre timmar senare, visar hur hon styrt upp ordningen – Så att alla kläder nu är organiserade och att samtliga karaktärers kläder ligger i var sin påse – med listor på vilka kläder de olika karaktärerna ska ha i vilka scener osv.

Denna ordning är helt fundamental till allt som har med filmskapande att göra. Att tro att man kan ha allt i huvudet är så naivt att det är bara debutanter som gör det misstaget – och dom gör det förhoppningsvis bara en gång. Planeringen för kostym slutar sedan heller inte här. Det handlar även om att tex samarbete och planera hur kläderna kommer fungera ihop med scenografin, så att en skådespelare inte har på sig en grön tröja i en grön scenografi och därför smälter in med bakgrunden. Det handlar även om att samarbeta med ljuddtekniker, så att skådespelarna inte har på sig kläder som ”prasslar” eller som inte går att fästa myggor på osv. Det handlar naturligtvis även om att förbereda så att kläder ser använda ut (sk patenering) och inte som om skådespelarna promenerat rakt ut från provrummet i Dressman. Det slutar heller inte med att planera vilka kläder som skådespelarna ska ha på sig under tagning, utan det handlar även om att ta fram tex regskydd för att kläderna inte ska bli skadade, varma kläder som skådespelarna kan ha på sig mellan tagningar, förvaringsställ osv. Nedan finns en bild på kostymörens glamorösa jobba med att patenera ett par stövlar).

Det här med ordning och planering är naturligtvis även sådant som gäller de flesta funktioner i ett filmteam. Dock är det oftare vanligare att just vissa funktioner så som tex kostym, ljud, scenografi osv har mindre bra planering. Något jag tror har att göra med att oerfarna producenter och/eller regissörer inte inser vikten av att anställa erfarna personer på dessa positioner och/eller att dom inte inser vikten av att kommunicera med dessa och fråga efter vilka behov de har osv. De flesta regissör tar tex alltid tid att prata med fotografen ordentlig, rita bildmanus, gå igenom vilken teknik som ska hyras in osv – medan få – i alla fall få debutanter – pratar med kostymören, ljudteknikern eller scenografen på samma sätt.

Jag klipper ju nu även som sagt en kortfilm där flera i teamet också är debutanter och de misstag jag märker här – och som sagt är väldigt vaniga i just debut projekt – är dels problem med kontinuiteten. Dvs att skådespelarna inte gör sina rörelser eller säger sina repliker på exakt samma sätt i alla tagningar. Vilket gör bilderna svåra att klippa mot varandra. Det har även genomgående saknats väldihgt mycket reaktionsbilder, dvs man har varit duktig på att filma den som pratar – men inte lika duktig på att filma dom som lyssnar på den som pratar. Vilket oftast är det som är det mest intressanta att visa: Reaktionen på vad som sägs!

Tidsplaneringen har kanske i detta projekt inte heller varit den bästa. Jag uppskattade att det skulle ta ca 3 veckor att klippa filmen, vilket det nu nästan verkar göra. Dom ”hade bara råd med två…”. Jag fick även ligga på ganska hårt för att vi skulle kunna låsa i alla fall delar av klippningen så att dialogredigering och ljudarbete skulle få nödvändig tid. Jag har även fått bli lite av en post-produktionskoordinator och fått styra upp vilket format som allt ska levereras och mastras i och fått sköta kommunikationen med ljudteknikern. Nu har jag dock kompenserats för det extra arbetet, om även inte fullt ut – men ändå på en kortfilm som dom finansierar med egna pengar tycker jag det är väldigt beundransvärt.

Jag vill dock understryka att personerna i det här projektet har varit ytters förstående för att dom inte haft erfarenheten – vilket inte är vanligt. Utan ofta så projicerar oerfarna regissörer ut sin egen oerfarenhet på omgivning och någon eller några blir syndabokar (ljudtekniker brukar tex få ta ganska mycket skit) – för sådant som inte alls är deras fel.

Speak Your Mind

*